Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det finns ingen poäng

John Williams.

Jens Liljestrand ser meningen i att läsa en roman utan poäng.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

John Williams

Stoner

Översättare Rose-Marie Nielsen

Natur & kultur, 287 s.

Är det möjligt att skildra ett vanligt människoliv, ge det en textuell form, så att det blir lika intressant att läsa om som att leva? Inte framgångssagan, inte mysteriet eller det romantiska äventyret, inte heller autofiktion à la Knausgård, utan en fiktionalisering av det vardagliga, enkla (men under ytan oerhört komplexa) levandet som pågår överallt omkring oss? Fjolårets nobelpris till Alice Munro kan ses som ett slutgiltigt bekräftande för den svåra konsten att skriva en prosa som fångar hela vidden av den mänskliga existensen; att känna, längta, frukta, älska, minnas.

Renässansen för romanen "Stoner", som gavs ut 1965 av den i dag relativt okände amerikanen John Williams (1922-1994) och på senare tid har blivit en internationell succé, är möjligen också ett symptom på ett växande erkännande. På ytan händer det ganska lite i William Stoners liv. Han föds 1891 och dör 1956 utan att ha uträttat något särskilt minnesvärt (ingen spoiler - det meddelas lakoniskt på romanens första sida).

Från en enkel uppväxt på en bondgård i Mellanvästern tar han sig in i universitetsvärlden och doktorerar i engelsk litteratur. Ett olyckligt äktenskap, en karriär som kommer att präglas av en djupgående konflikt med en chef, en svindlande men kort romans och sen ålderdom, sjukdom, död.

 

Ändå läser jag den i ett svep, just på grund av Williams förmåga att gestalta Stoners liv - klassresan, otryggheten i borgerligheten, kärleken till lärdom - från en punkt som är i exakt jämnhöjd med subjektet. Vi ser det han ser, delar hans små stunder av lycka och stora, avgörande besvikelser, känslan av att blev det inte mer?

Hans liv blir ingen metafor för en samhällskonflikt eller ett existentiellt dilemma; romanen "handlar" inte om något annat än Stoner själv, på samma sätt som varje människa är huvudperson i sitt eget liv.

Och däri ligger den centrala likheten mellan konsten och livet: de är båda självändamål. Det finns ingen poäng; bara tiden, åren. Orden, meningen.