Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det finns en underlig glans kring självmordet

En scen i ”13 reasons why”. Foto: Beth Dubber/Netflix / Copyright © ©Netflix/Courtesy Everett Collection

Efter en omtalad studie klipps självmordsscenen i tv-serien ”13 reasons why”.

Hanna Nordenhök sympatiserar, och ser ett större mönster i samtidskulturen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I dagarna har Netflix beslutat att klippa om den självmordsscen i tv-serien ”13 reasons why” som debatterats och kritiserats alltsedan premiären av första säsongen för två år sedan. De experter som varnat för att scenen kan inspirera unga sårbara tittare att ta sitt liv har slutligen hörsammats, liksom den nya studie som visat att självmordsfrekvensen bland unga amerikaner faktiskt drastiskt ökade i samband med att serien först visades. 

Omklippningen är en åtgärd som går att problematisera – ska inte film, tv, litteratur och konst vara en plats för ett fritt undersökande av mänskliga avgrunder? Jag tillhör inte dem som ser gestaltande uttryck och verk som gränslösa sfärer obehäftade moraliskt ansvar. Om konsten inte hade en gräns så vore den poänglös. Vi kan laborera med denna gräns, utmana den, men varje konstnärligt val har konsekvenser och berättar något specifikt, formerar ett budskap, en politik. Vore jag förälder till ett av barnen i självmordsstudien skulle jag välkomna Netflix beslut att klippa om – som den sorgliga droppe i ett oändligt hav det också är.

Samtidens informationsflöde

Ty den mer akuta fråga som väcks av den påstådda självmordsvågen är av ett mycket mer oöverskådligt slag. Den handlar kanske inte i första hand om konstens frihet, utan om en samtidskultur genomsyrad av härmande begär, där bild- och informationsflödets påverkan på våra liv och dess samverkan med våra handlingar spelar en oroande roll. 

Det härmande eller mimetiska begäret beskrev litteraturteoretikern och filosofen René Girard som något i grunden rivaliserande: vi vill ha vad andra vill ha, men i ögonblicket då vårt begär uppväckts av någon annans begär förvandlas samma person till vår konkurrent. För Girard lever vi i en värld av rivaliserande kopior, där vi i ändlösa begärsspiraler tävlar med och samtidigt försöker efterlikna våra medtävlare – en iakttagelse som blir träffande i förhållande till vår hypermediala samtids sätt att driva fram kollektiva reaktionsmönster och gruppbeteendefenomen. 

Det är smärtsamt men inte svårt att se hur skör och lättväckt – ja, smittsam – driften att ta sitt eget liv kan bli.

Jag tänker på mediedrev och på sociala mediers virvlar av reflexmässiga gillanden och ogillanden, jag tänker på hur unga människors konsumtion av nätporr oroar forskare att sexualiserat våld alltmer normaliseras, et cetera.

Det finns något förtvivlat makabert i Girards tanke i förhållande till ”13 reasons why”. Särskilt som en underlig glans så ofta tycks behäftad med självmordet, denna rika jord för projektioner och allehanda romantiseringar, inte minst i litteratur och film. Det sägs att majoriteten av självmord är impulshandlingar, aldrig uppståndna i ett vakuum men ändå ofta plötsliga, inte sällan under påverkan av droger och alkohol eller pågående psykos. 

Det är smärtsamt men inte svårt att se hur skör och lättväckt – ja, smittsam – driften att ta sitt eget liv kan bli i en ständigt härmande och rivaliserande begärsordning, och i en så våldsam tid som vår. Där singlar vi genom nattens hål, för att parafrasera Ann Jäderlund.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Asparna”.