Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det finns en fjäskig kulturjournalistik”

Kulturjournalisten Matilda Gustavsson vann Björn Nilsson-priset under Kulturfesten.
PRISTAGARE. Författaren och journalisten Matilda Voss Gustavsson.Foto: Ellinor Collin
Hon prisas för sitt avslöjande om Svenska akademien.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Matilda Voss Gustavsson tilldelades Björn Nilsson-priset.

Hon avslöjade Jean-Claude Arnault och har nu skrivit den nyskapande reportageboken ”Klubben”.
Björn Nilsson-priset för god kulturjournalistik 2019 går till författaren och journalisten Matilda Voss Gustavsson. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | BJÖRN NILSSON-PRISET.  Matilda Voss Gustavsson talar och tänker inte som en skjutjärnsreporter. Hon skriver inte som någon sådan heller. Det är också detta som är hennes storhet.

Kanske hade aldrig kulturprofilen – Jean-Claude Arnault – avslöjats som våldtäktsman om det inte hade varit för hennes gehör för makthierarkier, språk och konst.

När Matilda Voss Gustavsson nu har fördjupat sitt avslöjande i Dagens Nyheter 2017 i den hyllade reportageboken ”Klubben. En undersökning” är resultatet också större än historien om övergreppen och trådarna till Svenska Akademien.

Det är ett slags journalistisk metodbok i en delvis ny genre.

Hur gör man för att undersöka det outtalade? Och vad händer när när man riktar sökljuset mot en kulturvärld inpyrd av genikult, och en paradoxal mix av tabun och gränslöshet.

Flera av kvinnorna som hon mötte hade inte ens för sig själva vågat formulera vad de hade varit med om.

Men utan metoo hade inte undersökningen blivit av, åtminstone inte just då. Den rörelsen förändrade hennes blick, menar Matilda Voss Gustavsson.

– Jag blev väldigt påverkad av avslöjanden om Bill Cosby och senare Weinstein. Det fanns så många likheter. Något som var allmänt känt, men samtidigt outtalat. Med de granskningarna förstod jag att det fanns en journalistisk form för detta, säger hon.

BJÖRN NILSSON-PRISET – sedan 1994

För god kulturjournalistik

Mottagare: Matilda Voss Gustavsson

Motivering: Hon lyste upp en värld av många mörka skrymslen. En reporter med stilistisk känslighet och en formidabel förmåga att bygga förtroende. Klubben som sprängdes och tidernas främsta avslöjande kulturreportage är hennes banbrytande verk.
Tidigare pristagare i urval: Karl Ove Knausgård (2016), Ebba Witt-Brattström (2015), Nina Björk (2010)

Pris: 30 000 kronor och en statyett av Urban Gunnarsson.

Boken har nått ut längre och djupare än hon hade trott.

– Jag får mejl från lastbilschaufförer som lyssnat på boken när de kör. Överhuvudtaget får jag jättemycket läsarmejl. Något av det finaste är när män skriver om att de tidigare inte har förstått att kvinnor som blivit våldtagna kan umgås med sin förövare igen, men att de nu förstår hur och varför det sker.

Matilda Voss Gustavsson är 32 år. Hon talar en verserad, långsam skånska. Skrivandet gick via Skurup folkhögskolas journalistutbildning, studenttidningen Lundagård och vidare ut i dagspressen.

Tvärtemot mot hur den granskande journalistiken brukar låta, med sin grabbiga tvärsäkerhet och mopsiga tilltal.

På bara några år har hon etablerat sig som en av kultur-Sveriges mest begåvade journalister, vunnit priser och redan innan avslöjandet om Arnault rosades hon för sina ingående och ibland skoningslösa porträtt av kulturpersonligheter.

– När jag gick på gymnasiet upptäckte jag Sydsvenskans kultursidor och då var det väldigt starkt för mig. Jag fick en omedelbar känsla av att jag fattade dem, även om jag inte visste vem de skrev om eller refererade till. Då formulerade jag det väldigt tydligt för mig själv: jag vill skriva på en kultursida, berättar hon.

Det är något med det omsorgsfulla sättet som Matilda Voss Gustavsson formulerar sig på som skvallrar om hennes inställning till sitt yrke. Hon arbetar hårt och med en utpräglad sanningslidelse. Hon borrar sig så långt in det bara går.

Något av det mest märkvärdiga med ”Klubben” är att den samtidigt vågar lämna öppet för det ambivalenta, för nyanserna och processen. Tvärtemot mot hur den granskande journalistiken brukar låta, med sin grabbiga tvärsäkerhet och mopsiga tilltal.

– För mig är kultursidan framför allt ett förhållningssätt. Det är journalistik, det är samma sanningskrav, men det är samtidigt en väldigt fri plats, ett experimenterande utrymme.

– Jag har alltid känt att en texts existensberättigande är att den gör något nytt. Det är en stark impuls hos mig, att man ska göra det, säger hon.

Jean Claude Arnault 2006, då konstnärlig ledare för kulturscenen Forum.Foto: CHRISTINE OLSSON / DN

Kulturjournalistiken har däremot sällan utmärkt sig för sina granskande ambitioner. Det är en värld av många dubbla roller, med skribenter och kritiker som samtidigt är författare, eller gärna vill bli det. Stipendier, fonder och kotterier kan snabbt korrumpera även den mest idealistiska.

Matilda Voss Gustavssons kärlek till genren prövades hårt under arbetet med kulturprofilen.

– I perioder tvivlade jag på att mitt arbete skulle gå att publicera. Då kände jag att det i så fall är slut mellan mig och kulturjournalistiken. Då skulle jag aldrig mer kunna intervjua de här fina författarna och lyfta fram deras hyllade böcker. 

– Jag blev på ett konkret och nästan fysiskt sätt medveten om kulturjournalistiken som fjäskande. Bristen på maktkritik, vördnaden. Alla de aspekterna blev extremt tydliga för mig. Men nu har jag även för mig själv vidgat vad kulturjournalistik är, säger hon.

Det finns en föreställning i kulturvärlden om geni och upphöjelse.

Hon tror att det var viktigt att hon var ganska ny i Stockholm.

– Det påverkar en mycket att bara ha pratat med någon på en fest. Ha fått bekräftelse. Jag hade aldrig belönats eller bekräftats av Akademien. Hade jag blivit det hade det gjort något med mig. Jag vet inte vad, men något hade det gjort. 

Hon menar att den makt som odlas i kulturvärlden, som ofta går bortom formellt mandat och pengar, kräver något särskilt av den granskande journalistiken.

– Det finns en föreställning i kulturvärlden om geni och upphöjelse. Jag ser paralleller till religion och vissa sorters kyrkor. Den sortens makt är sanktionerad bortom förnuftet. Det gör att den på vissa sätt är kraftfullare än makten i politiken, som inte har någon öppning mot det transcendentala eller det som hör till evigheten. 

Katarina Frostenson är, eller kanske var, en av de upphöjda. Hon kunde tidigt försörja sig på sin poesi och var ung när hon valdes in i Svenska Akademien.

– Det har varit Arnault som alltid skött det praktiska, tvättat och lagat mat. Hon har verkligen kunnat leva helt i sitt språkliga universum och fått bekräftat bilden av sig själv som ”poesins drottning”. Hon är inte ute och cyklar när hon skriver det. Att folk nu säger att det bara är vansinnigt är skevt. Tidningsredaktioner och förlag har gått otroligt långt och gjort väldigt märkliga saker för att blidka henne, säger Matilda Gustavsson.

Jag frågar henne om kritiken som bland andra Liv Strömquist i podcasten ”Stormens utveckling” har riktat mot boken. Att den undviker DN:s roll i det historiska svassandet för Svenska Akademien, Jean-Claude Arnault och hans kulturscen Forum.

Nu blir hon ännu mer noggrann med orden.

– Jag delar inte bilden. Att den nuvarande redaktionen skulle ha hängt på Forum stämmer inte. Dessutom riktas den starkaste mediekritiken i min bok mot just DN Kultur, och mot hur tidningen historiskt har skrivit om Arnault och hans sammanhang. Och precis som med Svenska Akademien är skulden och ansvaret i relation till det som skett individuell. Det är väldigt olika vad människor i kulturvärlden har vetat.

Katarina Frostenson 2016. Foto: OLAFUR STEINAR GESTSSON / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Men hon berättar att några av kvinnor hon talade med hade blivit inbillade av Jean-Claude Arnault att han hade makt över DN.

– Han överdrev genomgående sin position. Han hade framställt sig som någon med stort inflytande över DN Kultur. Personer kunde säga till mig att jag plötsligt skulle få ett samtal och så skulle den här granskningen ställas.

Så blev det inte. Scoopet fick eko över världen. 

Tror du att din granskning kommer bidra till att kulturvärlden blir räddare för att omfamna personer som inte passar in de snävare ramarna för normalitet?

– Jag hoppas verkligen inte det. En av de första krönikorna som jag publicerade handlade om obehaget jag kände inför att kreativa yrken skulle tjänstemannafieras, med konstnärer som jobbar nio till fem, äter och tränar rätt. En del av min dragning till konsten och kulturen beror just på att det är ett utrymme för sårbarhet, för det konstiga, det mörka… Det skulle vara en enorm förlust om de dimensionerna inte fick finnas.

– Det brott som har avslöjats här har ju inget att göra med att vissa människor odlar en egensinnighet. Kulturprofilens agerande fick ju också konsekvenser för många kvinnors skapande och deras möjligheter till att odla sina sfärer och sin kufighet.

Varför drömmer vissa journalister om att granska politikerns kvitton och andra att ägna sig åt ett grävande som börjar i människors inre? Matilda Voss Gustavsson kommer inte från en bakgrund av kulturskribenter och mediefolk. Men hennes mamma tog henne tidigt till biblioteket. Och hon har läst Bibeln.

– Min pappa är lekmannapredikant i Bibeltrogna vänner [en kristen missionsrörelse, reds anm.]. Min farfar var också predikant där. Det finns drag i det som är gemensamma med det jag håller på med. Att söka sig till existentiella frågor, och inte vara så rädd för att använda stora ord. Det lägger något slags grund för att vilja ta i svåra frågor, skriva fram dem med ett allvar.

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare.

De senaste årens vinnare

2018: Kerstin Gezelius
2017: Ola Söderholm
2016: Karl Ove Knausgård

2015: Ebba Witt-Brattström
2014: Natalia Kazmierska

2013: Nils Schwartz
2012: Lena Andersson

2011: Johan Hakelius
2010: Nina Björk

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning 

Matilda Voss Gustavsson om avslöjandet

Journalisten berättar mer i boken ”Klubben”