Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det erotiska mötet blir ett slags onani

Claire Danes och Leonardo DiCaprio i ”Romeo och Julia” från 1996. Foto: FILMBOLAG
Martina Montelius Foto: OLLE SPORRONG

Vad är det som väcker andras vilja att förnedra ens kropp? 

Martina Montelius reflekterar vidare utifrån Helena Granströms text den 27/7 om erotiken hos Houellebecq.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | EROTIK. ”Vad många bluppar du har!”, utbrast en älskare, med tjockt, dialektalt ”l” i ordet ”bluppar”, första gången han såg min nakna kropp. Han syftade på några födelsemärken jag inte tänkt på att jag hade.

En annan, när vi låg intill varandra efter avslutad sexakt: ”Det finns kvinnor jag säger 'Åh, du är så vacker!' till. Så skulle jag aldrig säga till dig.”

En tredje: ”Du är ju inte konventionellt vacker. Det måste du ju veta.”

Dessa repliker, och många fler, kommer tillbaka till mig när jag läser Helena Granströms vackra text (27/7) på denna sida om erotiken hos Michel Houellebecq. Just den förnimmelse Granström beskriver, känslan av att den erotiska euforin är en djupt betydelsefull, närmast religiös upplevelse, har jag åstundat i hela mitt könsmogna liv. Första gången jag hade sex upplevde jag den. ”Han rör vid min arm”, tänkte jag, och det var heligt. Hela hans kropp, och min, var helig mark. Jag tyckte att detta var det allra vackraste: att vi var nakna, och rörde vid varandra, oavsett hur upplevelsen tedde sig i detalj.

Intellektuellt underläge

Efteråt var han bekymrad över att det kommit blod på hans lakan, och ville trycka ut pormaskar ur min rygg. Jag lät det ske, och grät hela tiden, tillintetgjord. Det var som om han fyllde hela min kyrka med äckliga varbildningar. Är det ett tema i just mitt liv, detta att min kropp väcker sådan lust hos människor – inte att upphöja den, utan att förnedra den?

Några har förklarat beteendet med en, kanske inbillad, men likväl plågsam, känsla av intellektuellt underläge. ”Jag behöver peta ner dig. Då är det lättast att hitta fel på ditt utseende.” Men varför vill man ”peta ner” en människa som man släpper så nära inpå sig? 

Romeo och Julia-drama

En annan sida av samma fenomen är de många machomän jag haft omkring mig i teatervärlden; män som lägrat kvinna efter kvinna, men lämnat mig i fred. ”Nämen, jag skulle aldrig ligga med dig, Martina. Jag respekterar dig.” Sex har man alltså med den man inte respekterar. En inställning som gör det erotiska mötet som intimitet och kärleksgärning omöjligt. I stället blir det en maktdemonstration, eller ett slags onani medelst självbespegling. 

Länge slöt jag mig till att den sakrala erotiken inte var för mig. I dag är jag inte så säker. Men ett vet jag: 44 år fyllda behöver jag åtminstone inte sakna tiden som den vackra kvinnan – den där tiden som Åsa Beckman skrivit nostalgiskt om i DN. Jag fick aldrig vara den vackra kvinnan, och har således ingenting att sörja.

Min nya religion är vardagskärlekens centrallyriska polyrytmik. De andlösa kontaktförsöken mellan föräldraskapets tusen sinom tusen blixtutryckningar. Romeo och Julia-dramat mellan utspillda läskedrycker och missade tvättider. Där, i det strävsamma familjelivets oansenligt ångestflåsande mittpunkt, kan erotiken måhända bli akut på nytt. 

 

LÄS MER:

Ge teatrarna kommunala lokaler – utan hyra! 

 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”