Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Det egna rummet kan också bli en kvinnofälla

Deborah Levy.
Foto: Sheila Burnett / Norstedts
TTherese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON

I ”Kolossal frihet” har Deborah Levy samlat tre självbiografiska romaner i en volym.

Therese Bohman undrar varför så många väljer att skriva om svårigheterna med att vara en skapande kvinna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kulturen är full av kvinnors längtan efter egna rum. På Waldemarsudde kan man just nu se en fin utställning med nordiska, kvinnliga konstnärer från förra sekelskiftet, som heter just ”Ett eget rum”. Nyligen fick Elin Cullhed Augustpriset för sin roman ”Eufori” om Sylvia Plath, som väl mer än någon fått stå som symbol för strävan efter frihet och svårigheten att som kvinna kombinera vardag och familjeliv med konstnärligt skapande. Med avstamp i Virginia Woolfs essä har tankar kring det egna rummet blivit en egen genre för skrivande kvinnor. Marguerite Duras ”Att skriva”, Karolina Ramqvists ”Det är natten” och Olga Ravns snart Sverigeaktuella ”Mitt arbete” handlar om samma sak.

Foto: Norstedts

Deborah Levys ”Kolossal frihet”, tre självbiografiska romaner samlade i en volym, är ytterligare ett tillskott till genren. Tematiskt handlar de om Levys liv, från barndomen i apartheids Sydafrika, där hennes pappa fängslas och blir borta från familjen i flera år, via familjens flytt till England, föräldrarnas skilsmässa och Levys vuxenblivande med spirande författardrömmar, till ett så småningom havererat äktenskap och försöken att bygga upp en ny tillvaro, moderns död, det egna åldrandet, vänskaper, resor och framgångar som författare. Däremellan finns Levys tankar om att vara kvinna, och därmed även ”arkitekten bakom andras välbefinnande”, och samtidigt en intellektuell, skrivande människa. 

Till formen är ”Kolossal frihet” essäistisk och rapsodisk, fylld med citat från företrädesvis kvinnor som funderat över samma saker: utöver Woolf och Duras återfinns även namn som Susan Sontag, Julia Kristeva och Louisa May Alcott. Ofta blir det hastigt där det hade behövts fördjupning, och alltför ingående om rena trivialiteter, alltsammans med ett slags anglosaxisk slängighet som ibland påminner om Caitlin Morans peppiga handböcker i hur man är kvinna. Samtidigt finns det mycket hos Levy som man förstår har varit viktigt för henne att formulera. 

Och jag känner igen mig. Jag känner igen pusslandet och längtandet och jakten på tid och frid och utrymme för tankarna att sväva så fritt som de behöver för att det ska kunna uppstå något bra och originellt. Men är ”Kolossal frihet” angelägen för att man känner igen sig? Kanske bekräftar den i själva verket bara något vi redan vet. Till vilken nytta behöver detta sägas igen? 

Kanske för att alla tycker om att få höra att de lyckats trots svårigheter.

Jag tänker det igen när jag läser Åsa Beckmans text i DN, med titeln ”Hela den svenska bokbranschen har feminiserats”. Där konstaterar Beckman att litteraturvärlden i dag är dominerad av kvinnor: på förlagen, i kritikerkåren och inte minst bland läsarna. ”Borta är tiden då de skrev för byrålådan eller hemliga mappar i datorn och ingen kulturjournalist skulle längre inleda en intervju med att bekymrat fråga en kvinna hur hon egentligen får ihop barn och skrivande.”

Deborah Levy är aktuell med boken ”Kolossal frihet”.
Foto: Naina Helén Jåma/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ändå vill kvinnor uppenbarligen både läsa och skriva böcker just om hur svårt det är att kombinera tillvarons olika delar när den även ska innehålla ett författarskap. Varför?

Kanske för att alla tycker om att få höra att de lyckats trots svårigheter. Varje bok om en skrivande kvinna som har svårt att få ihop det bekräftar att alla andra kvinnor i den kvinnodominerade kulturvärlden också har varit duktiga. 

Det är kanske orättvist mot Deborah Levy (som tidigare har skrivit romaner om andra saker än att skriva och vara kvinna), men ”Kolossal frihet” får mig att undra om det verkligen är konstruktivt att fortsätta ta del av andra kvinnors berättelser om svårigheterna med att vara en skapande kvinna.  

Utställningen ”Ett eget rum” på Waldermarsudde i STockholm.
Foto: DUYGU GETIREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

I katalogen till Waldemarsuddes ”Ett eget rum” finns en fin essä av intendent Carina Reich, som citerar den ukrainsk-franska konstnären Marie Bashkirtseff. I sin dagbok antecknade hon, 1877: ”I ateljén försvinner allt. Man har inget namn, ingen familj, man är inte längre sin mors dotter, man är sig själv, man är en individ. Man har framför allt att skapa konst, och inget annat. Man känner sig så nöjd, så fri, så stolt.”

Det är en av de bästa känslorna som finns, den där friheten. Och när man väl har erövrat den, borde man inte använda den till något större än att skildra jakten på det? Annars riskerar berättelsen om det egna rummet att bli en kvinnofälla. Gillrad – om än omedvetet och av den godaste vilja – av kvinnor själva. 


ROMAN

DEBORAH LEVY

Kolossal frihet

Översättning av Eva Åsefeldt

Norstedts, 380 s.


Therese Bohman är konstredaktör, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.