Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skrattet från höger som fastnar i halsen

Raggarkungen Eddie Meduza sjöng nidvisor om Socialdemokraterna ...
... men dagens högerhumor är snarare den tillbakalutade självironin i "Solsidan". Foto: Foto: Morgan Norman/Söderb
Kalle Lind, författare till boken "Högerhumor. Foto: Roos Tegnér

Debatten kring "Rummet", boken "Högerhumor" och Jan Guillous ilska på "Flumskolan" visar på de ojämna spelreglerna för humor i det offentliga rummet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det var på en promoveringsmiddag i det akademiska Lund 2008. Inför 500 gäster sjöng à cappella-gruppen Last call kupletten "Folkets rättigheter", om ett Sverige där medborgarnas krav på samhället går från vård, utbildning och bostad till Gucci-skor, Hästenssäng och "sex med vem man vill".

Plötsligt reste sig professor Tiina Rosenberg upp. Hon klampade fram till sångarna och skrek "hur vågar ni" och "ni trampar på vänsterrörelsen". Hon avslutade med att upprepade gånger vråla "FUCK YOU" i den dödstysta salen och rusa därifrån.

Svårt med politisk humor

Det är inte alltid enkelt att förhålla sig till politisk humor. Jag pratade en gång med en aktad konservativ kulturskribent om kritikerkårens reaktioner på en kontroversiell satirisk bok, när han plötsligt undslapp sig en kommentar som har etsat sig fast: Ingen vill ju vara den dumme borgaren. Formuleringen rymmer så mycket av det som definierar dagens svenska kulturdebatt. En höger som är feg, undfallande, som skrapar med foten och mumlar ursäkter mellan raderna, livrädd för att väcka anstöt. En vänster som bara köttar loss, fräck, frän, hämningslös.

När Åsa Linderborg raljerar och kallar Barack Obama för ”neger” gör hon det med tryggheten hos den som vet att ingen någonsin kommer att anklaga henne för rasism. När en tokrolig gymcoach från Värmland använder samma språk blir det säck, aska och hus i helvete.

Det är där skon klämmer, inser jag under läsningen av ”Högerhumor”, radioprofilen Kalle Linds genomgång av de senaste hundra årens konservativa, liberala eller åtminstone icke-vänstriga försök att få nån att garva. För om Lind är underhållande som författare, kan detsamma inte sägas om tv-serier som ”Rosenbaddarna” och ”Dubbelstöten”, om Ian Wachtmeister, Totte Wallin och Wille Crafoord.

Den rumsrena högerhumorn – vi bortser nu alltså från den sortens Eddie Meduza-humor som frodas på punschverandan eller i Flashbacktråden – är till sin natur torr, tråkig och tillknäppt. Den kännetecknas av en självironisk (”Solsidan”), tweedklädd (Johan Hakelius) överlägsenhet, ibland i kombination med en lättsam spydighet mot sosseetablissemanget (Helt Apropå-gängets Ingvar Carlsson-doja).

Och den högerkomiker som försöker plocka upp Povel Ramels eller Karl Gerhards gamla avlagda damasker kommer obevekligt att stämplas som gammeldags, trött, mossig eller, som i det inledande exemplet, studentikos.

Debatten om "Rummet"

Det finns helt enkelt ingen högerhumor som lyckas vara rallarsvingande och salongsfähig på samma gång. Överhuvudtaget vilar det något opersonligt och artificiellt över det borgerliga skrattet, som om det aldrig kommer från hjärtat, alltid bygger på imitationer av någon annan. Jag minns hur mina vänner i Muf i början på 1990-talet beklagade sig över ungdomsförbundets tråkige nye ordförande från Täby, ”den där tönten som sitter och drar gamla Monty Python-vitsar och tycker han är ball”.

Och att Fredrik Reinfeldt senare i livet sällan tordes släppa lös sin omvittnat eleganta, ironiska humor i offentligheten är i sig typiskt för borgerlighetens skratträdsla. För i vänsterns föreställningsvärld är det bara det egna skrattet som står för värme, solidaritet, mänsklighet. Det är skrattet som ekar från Hasseåtage via "Macken" fram till "Tankesmedjan" och Liv Strömquist, som en ljum bris av humanism i jämförelse med högerskrattets isande vind av smygrasism, kvinnoförakt och skattekverulans.

De senaste veckornas debatt kring antologin ”Rummet” handlar därför inte om satir, inte om rasism, utan om en upplevelse av orättvisa som i princip alla borgerliga intellektuella jag känner delar. Man har tröttnat på spelreglerna som tillåter vissa grupper att gå humoristisk bärsärkagång medan andra tvingas kräla i stoftet för ett oförsiktigt yttrande. Den motsättningen kommer växa för varje ny schattering som anser sig vara tillräckligt underordnad för att kunna unna sig att släppa alla hämningar.

Kanske är vi redan där. I förra veckan hände något avgörande när Jan Guillou skickade in ett genmäle till Aftonbladets kultursida efter att ha lyssnat på podcasten ”Flumskolan”. Bland annat ska författaren ha hånats för att hans solidaritetsarbete i Palestina skulle ha handlat om en önskan att "bli penetrerad i tjocktarmen" av israelisk militär. En av de medverkande i avsnittet var för övrigt en aktad professor vid namn Tiina Rosenberg.

Guillous kränkta inlägg var en påminnelse om den indignation som borgerligheten alltid har känt inför mobbingvänsterns pajaskonster. Den förnedrades vrede, torrbollens vrede, vreden hos den som är på fel sida om skämtet. Ett vanmäktigt raseri som möttes av ännu ett hånskratt, ännu ett höjt långfinger åt den dumme borgaren.

 

Följ Expressen Kultur på facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!