Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är vi själva som skapat brandkaoset

Skogsbrand i Enskogen utanför Ljusdal. Foto: MAJA SUSLIN/TT
Skogsbrand strax utanför Hammarstrand på tisdagen. Foto: MATS ANDERSSON/TT
Sven Olov Karlsson är författare och journalist och medarbetare på Expressen Kultur. Hans senaste bok ”Brandvakten” nominerades år 2017 till Augustpriset i klassen årets bästa svenska fackbok. Foto: Philip Pereira dos Reis

Kanske var det inte så smart att driva upp gran och tall för hela slanten lagom tills att hettan blev vår herre, skriver Sven Olov Karlsson. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BRÄNDERNA | KRÖNIKA. Vi flydde en gång en eld. Efteråt bredde spillrorna ut sig kilometervis: allt var över. Men egentligen är det tvärtom. Det har bara börjat.

I min by i Västmanland dallrar horisonten. Dis och os från någonstans långt borta driver in. Varifrån? Vet inte. För Sverige brinner överallt. Och vilken som helst av eldsvådorna kan när som helst urarta till en likadan eldstorm eller megabrand som den vi råkade ut för.

Hettan och torkan påminner om döden, som i döende. Döende som i vissnande, tynande, skrumpnande, multnande. Hettan tar ner allt till en slagrörd långsamhet. Men elden, den fräser på fort, fort. Jag skymtar bottnen på lagårdsbrunnen. En brandbil skulle tömma den på sekunder.

Vad lärde vi oss av jättebranden 2014?

Trots alla dyrköpta erfarenheter av jättebranden 2014, trots att vissa smärre självklarheter kommit till stånd, som lite samarbetsförmåga organisationer emellan, tycks vi nu åter underlägsna, hjälplösa, slagna till slant. 

Många av kunskaperna om den usla beredskapen hade jag läst eller intervjuat mig till långt innan helvetet bröt ut i sommar.

Som att ingen vill längre vara brandman. Och att hälften av alla som ännu är det är så gamla att de borde sitta i en hammock i dag, inte släpa vattenslangar mellan rykande furor.

 

LÄS MER - Skogsbränder större hot än Ryssland 

 

Varför tar det eld då? Det är en hydra av orsaker: blixtar, tåg, pyromaner, idioter med grillar, arvodespressade entreprenörer (naturligtvis är också skogsindustrin slimmad till en gigekonomi där räntan går före risken).

Att bränderna kan bli jättar, omöjliga att stoppa, beror dock på två saker.

Först hettan. Som knyts till klimatförändringarna. Det har till exempel Myndigheten för Samhälle och Beredskap vetat minst sedan år 2013. Fenomenet kommer att återkomma. Bestå, eller förvärras. Hettan torkar ut naturen långt ner i bergssedimenten. Hettan skapar torråska. Hettan skapar värmeböljor som når klimax med nordgående stormvindar utan nederbörd.

Lågor dubbelt så höga som domkyrkor

Och om det brinner i den stunden, så då jävlar. Det är då det blir luftburna gasklot och lågor dubbelt så höga som domkyrkor.

Det andra benet som problemet står på är bränslet. Skogen. Tajgan, som Sverige råkar ligga i.

 

LÄS MER – Sven Olov Karlsson: Gnistan som satte Västmanland i brand 

 

Någorlunda platta landskap med över långa avstånd sammanhängande barrskogar är en röd matta för eldstormar och megabränder. Det har man lärt sig den hårda vägen i Kanada, USA, Ryssland och andra länder där megabränder, skogsbränder så stora att de bara kan slockna av sig själva, är vardag.

Kanske börjar det gå upp för oss också. Kanske var det inte så smart att plantera och driva upp gran och tall för hela slanten och ha dessa uppvuxna lagom tills hettan blev vår herre. Kanske var det inte så smart att röja bort lövträden och skapa monokulturer av barr som kan bära en eld åttio meter i minuten.

Innan skogen genomled sin andra industriella boom, den ännu pågående, planterade ingen människa någonting där. Men ostörda skadedjur och trädsjukdomar, samt vår skogsbetande tamboskap och husbehovshuggning och träkolning, höll skogarna glesa så att bränderna snart skars av då de nådde mark utan bränsle.

Medan dagens likåldriga, renodlade barrskog är ett smörgåsbord för elden.

Den bistra sanningen om bränder som fått bli riktigt stora är att vi inte kan styra eller stoppa dem. Det kan inte ens de välsignade vattenbombarna, varken de som kommit nu från Italien eller sådana där ombyggda jumbojetar som används i Sydamerika. Vattenbombare kan förstärka markbekämpningen, rädda viktiga byggnadsverk eller åstadkomma tillfälliga andrum för flykt. De kan rädda liv, vilket är stort i sig. Men de kan inte påverka megabränder i avgörande mening.

Det kan inga mänskliga medel.

Ingen kan stoppa megabränderna

Vädret är den enda verkliga bromsen. Att det råkar bli kyla och fukt. Eller att bränslet tar slut. Så gick det med storbranden i Västmanland, vår första megabrand. Den tjurrusade tills den nådde terräng med sämre bränsle lagom då kvällssvalkan kom.

Vi släckte inte elden. Vi bara överlevde den.

Räddningstjänster, försvar och vattenbombare och frivilliga i all ära. Om inte nationella katastrofer som den år 2014 eller de som pågår just nu ska gå i repris, om inte allt ska bli knagglig brandprärie prydd med minnesmärken efter ihjälbrända skogsarbetare, måste skogsbruket göras om, vändas upp och ner.

Men ännu uttrycker skogsindustrin ingen vilja att ta i sin betydande del av problemet eller till exempel börja betala för det dyra skyddet av sin råvara (bli inte förvånade om notan för sommarens räddningsinsatser slutar på en miljard kronor).

Om industrin alls reagerar på synpunkter så är det defensivt, som mot Maciej Zarembas bok "Skogen vi ärvde", Peter Wohllebens "Trädens hemliga liv" eller Thomas Tidholms essä "Det brutala skogsbruket hotar den svenska folksjälen".

Skogen är en industri, en fabrik. Vill cheferna bygga om den till en mindre eldfängd? 

Kanske inte nu, men efteråt. När det blivit för sent.

 

Sven Olov Karlsson är författare och journalist och medarbetare på Expressen Kultur. Hans senaste bok ”Brandvakten” nominerades år 2017 till Augustpriset i klassen årets bästa svenska fackbok.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!