Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är vi andra som inte bör trivialisera Förintelsen

Minnesmärke för koncentrationslägret Bergen-Belsen. Foto: OLLE SPORRONG
Dan Korn. Foto: JONAS HEIMAN / TIMBRO

Dan Korn har kritiserat användningen av Förintelsen som referens i debatten om samtiden, något som väckt reaktioner från Föreningen Förintelsens överlevande.

Här svarar han sina kritiker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 DEBATT. Livia Fränkel och Tommy Ringart, hedersordförande och ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande hävdar att jag omyndigförklarar förintelseöverlevande i min text ”Osmaklig relativisering av Förintelsen”.

Nej det gör jag verkligen inte. Det vore mig också fullständigt främmande att göra det. Jag säger tvärt om att överlevande har rätten att trivialisera, som ett sätt att kunna leva vidare med minnena. Det är vi andra som inte har den rätten. Just därför har vi andra inte rätt att utnyttja denna trivialisering till politiska syften. 

Min släkting hade rätten att konstatera att vädret var det samma som förra gången han var i Polen, utan att fördjupa sig i att han förra gången vandrat i uthungrad i en dödsmarsch. Då hade han varit fjortonåring klädd i randiga trasor. Nu var han en drygt sjuttioårig rabbin i Manchester på tjänsteresa. Men vädret var det samma. Djupare än så ville han inte gå i jämförelser. Därför blev de triviala.

Han hade all rätt att trivialisera. Men om jag skulle skildra dödsmarschen som en hurtig promenad i friskt vinterväder utan att nämna svälten, våldet och förnedringen, då hade jag gjort mig skyldig till en trivialisering. 

"Vill bekämpa disneyfiering"

Min vän på ett svenskt åldringsboende hade rätten att jämföra det med Auschwitz, för han hade varit där och av skäl som jag bara kan gissa mig till såg han likheter mellan Auschwitz och rummet på åldringsboendet. Hade jag gjort samma liknelse hade det varit otillständigt. 

Nej, jag omyndigförklarar ingen, men vill däremot bekämpa disneyfieringen av Förintelsen. I en svartvit världsbild, där människor antingen är ondskefulla eller goda, så som i en disneyfilm, framställs ofta överlevande som änglalikt goda och visa.

Min släkting, rabbin Weiss, var verkligen en sådan person, där lidandet uppenbarligen förädlat honom. Men alla människor blir inte så av lidande. De kan lika gärna bli grälsjuka och neurotiska. Och har man gått igenom mänsklighetens största förbrytelse har man faktiskt rätt att vara både grälsjuk och neurotisk. Att säga det är inte att förminska. Det är att förmänskliga. 

Judiska föräldrar har i årtusenden välsignat sina döttrar med att de skall vara som Sara. Men Sara var avundsjuk och till och med elak mot Hagar. Moses, om vilken de sista raderna i Femte Mosebok säger att det aldrig mer kommer att leva en människa som honom, var trots det enligt de judiska kommentatorerna avundsjuk på sin bror Aron för att han var överstepräst. Varför? Jo därför att han trots allt var en människa. Och att vara det, att vara en ”mentsch”, är mycket större än att vara en seriefigur i en disneyfilm. 

Dan Korn

Dan Korn är författare och folklivsforskare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!