Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det är status och fint att vara överallvarlig”

Jenny Jägerfeld får Expressens litteraturpris Heffaklumpen 2019. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN
Jenny Jägerfeld.Foto: HENRIC LINDSTEN / NATUR & KULTUR

Daniel Sjölin möter vinnaren av Expressens barn- och ungdomskulturpris Heffaklumpen 2019, författaren och psykologen Jenny Jägerfeld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Jenny Jägerfeld bor på ett berg i Liljeholmen. Ett borrande hörs ut i trapphuset, på sniskan bakom ytterdörren med barnteckning står en porslinspuma i naturlig storlek på det schackrutiga hallgolvet. Radion skvalar från köket, i vardagsrummet har alla möbler sugits ihop i mitten kring en kvadratisk kubikhög böcker, medan ”Rymd-Janne” öppnar en färgburk för att korrigera en nymålad spenatgrön vägg till en duvgrå. En stor impulsfyndad, elektrisk spegel glipar fram ur ett frigolithölje, likt själen ur en gjutform.

Livet tar vi med oss vare sig vi är på in eller ut ur sammanhang, identiteter, kroppar, familjer – och allt runtomkring. 

– Det är först när man har fått vara del av den gemenskap man vill, som man kan skilja ut sig, svarar pristagaren på frågan om hennes huvudpersoner vill ut från eller in till något. 

Jag har jobbat som servitris och postsorterare... Jo i den här boken är det mer av det brokiga och färgglada.

I fjolåret Augustprisnominerade ”Mitt storslagna liv” är det pojken Sigge som vill reboota sitt liv och bli populär och våga se folk i ögonen. Han vill vara en del av flocken.

– Men i del två kommer han att erfara nackdelarna av att ingå. Vad man måste göra för att vara kvar, hur given ens är plats och vilka offer måste ta. Kostnaden av att anpassa sig.

Det ska nämligen bli två romaner till om Sigge. För den läsare som har anat Jägerfelds erfarenhet som psykolog när hon rättframt tagit sig an berättelser för unga om psykisk ohälsa, adhd, barnfattigdom, könsidentitet, självmord och utanförskap, innebar ”Mitt storslagna liv” något annat. Berättelsen om Sigge rymmer hennes egen bakgrund mer än någon annan. Och snarare än psykologen är det karaokevärdinnan, hemtjänstvårdaren, och Temo-undersökaren Jägerfeld, som hon haft nytta av. Livet.

HEFFAKLUMPEN

Expressens Heffaklumpen är ett årligt pris för barn- och ungdomskultur. Priset instiftades 1966 och består av en statyett av konstnären Stina Opitz. Bland tidigare pristagare finns namn som Astrid Lindgren, Tove Jansson, Maria Gripe, Pija Lindenbaum, Henning Mankell och Jan Lööf.

Namnet är hämtat från boken ”Nalle Puh”, där Puh och Nasse ger sig ut på jakt efter en fantasifigur vid namn ”Heffaklumpen”.

– Jag har jobbat som servitris och postsorterare... Jo i den här boken är det mer av det brokiga och färgglada.

Hon växte upp i en familj där det fanns färgstarka, egensinniga personligheter, och även om romanen är en kraftig omstöpning lät hon systern läsa.  

Man kan inte vara journalist om man inte kan gå.

– Jag var först orolig för att det skulle vara överdrivet och bli Cirkus Scott, men syrran tyckte snarare att jag vridit ner...

Det var en familj där läsandet värderades högt, och så fort hon som liten förstod att det kunde vara ett yrke att skriva, såddes fröet att bli författare. Men bakom valet att bli psykolog hellre än journalist låg inte bara slumpen.

– När jag sen fick min reumatiska sjukdom insåg jag att jag behövde ett sittjobb. Man kan inte vara journalist om man inte kan gå. Sitta i kassan här och där, sälja biobiljetter... jag har haft alla sittjobb du kan tänka dig. Jag valde jobb utifrån kroppsställning!

Idag har hon rejält trappat ned verksamheten som psykolog till förmån för skrivandet. Vilket är minst sagt produktivt. Pomodoro-metoden och en mobillåda med tidlås som man inte själv kan öppna är en god hjälp: Effektiva 25-minuterspass med korta pauser.

Han ju helt odräglig, jättenarcissistisk med drag av psykopati.

– Jag kan verkligen rekommendera att låsa in telefonen. Första gången jag gjorde det tänkte jag Åh Gud det här är så sjukt – jag måste ta en bild av det här och lägga ut på Instagram ... Men vänta nej det går ju inte den är inlåst!

Skratten ekar i köket. Egentligen skulle den här intervjun ha sökt svaret på frågan om hur Jägerfeld lyckas med humor och tonträff i sina böcker. Att skriva för unga är en särskild konst, liksom att vara ”rolig, rörande och ständigt ifrågasättande” i böcker ”där inget ämne är för svårt och ingenting blir nånsin tråkigt”. Det är nämligen motiveringen till priset hon får. 

MOTIVERING

I osviklig kontakt med allt som pågår i unga hjärnor matar hon rörande, roligt och ständigt ifrågasättande sina bokslukare med nya berättelser och nya uppslag. Inget ämne är för svårt och ingenting blir nånsin tråkigt. 

I Jenny Jägerfelds prosa ryms kroppen, själen och allt runtomkring.

Heffaklumpen 2019 för framstående barn-och ungkultur går till Jenny Jägerfeld.

 

Juryn består av Gunilla Brodrej, Dan Hallemar, Hanna Höglund, Sven Olov Karlsson och Margareta Sörenson

Men efter en kopp kaffe inser man att frågan om tonträff och humor vore som att fråga en pingisspelare om bollkänsla. Jo visst gör hon research och förhåller sig strategiskt till exempelvis hur en romanperson använder sociala medier, med det är lätt att inse att humor och tonalitet inte kan spjälkas ner. Vissa har det, andra inte. 

– Han ju helt odräglig, jättenarcissistisk med drag av psykopati. Det finns ingen gräns för hur mycket han vill trycka till terapeuten när han blir kränkt. Det är ju jätteroligt att skriva.

Detta sagt om Dorian Gray när samtalet kommer in på det senaste projektet tillsammans med Mats Strandberg, där hon låter klassiska monster från viktorianska eran gå i terapi. Frankensteins går familjeterapi. Dr. Jekyll och mr. Hyde går i terapi, liksom gotiska vampyren Carmilla – och så denne Dorian Gray, vars synder, åldrande och usla gärningar bara syns i ett porträtt av honom, medan han själv förblir ung och till utseendet oskyldig.

Om man skriver om en kvinna eller tjejer som tänker öppet litet taskiga saker, då tolkas hon som mycket mer elak.

På en fråga om att hur är det att skriva om onda karaktärer, visar det sig att det resultatet ligger i läsarens öga, och det är färgat av vilka vi är, exempelvis också könsrollsmönster. 

– Huvudpersonen Minou i min första roman ”Hål i huvudet” var ju inte ond, men kunde tänka elaka saker om människor. Sånt tyckte jag var helt normalt – hon tänker blixtsnabbt både bra och dåliga saker om människor – men många läsare reagerade på det där och tyckte då illa om henne. Jag blev lite chockad. Jag tänkte att det är så här alla människor tänker, både bra och dålig saker om andra. Det kommer en snabb tanke, det betyder inte att man beter sig illa mot andra. Men då lärde jag mig att om man skriver om en kvinna eller tjejer som tänker öppet litet taskiga saker, då tolkas hon som mycket mer elak. Men jag tyckte inte det. Henne tyckte jag ju om.

Utöver författarskapet skriver hon i egenskap av psykolog regelbundet i SvD, med både barn och vuxna som mottagare. Hon svarar på frågor och berör aktuella ämnen. Bakom detta ligger många års erfarenhet från BUP, vuxenpsykiatri och den egna mottagningen. Men det är lättare att ger råd till barn än att sitta i TV4 och ge råd till vuxna om barnuppfostran. 

Det är som att humor nedvärderas. Som om det vore sämre bara för att det är roligt.

– Det beror ju på vad folk har för grundvärderingar. Är det så att man tycker att ingen får ljuga och disciplin är allt, eller är det mera låt gå? Och varför har exempelvis ett barn börjat ljuga? För att undkomma bestraffning eller för att gör sig spännande, eller för att barnet har litet svårt att skilja på saker? Det är snårigare jämfört med när barn själva skriver.

– Det är svårt att se sig själv som en auktoritet. Men det är ju så dumt om man anser att man inte har makt, när man verkligen har det.

Apropå auktoriteter. Bland Heffaklumpens tidigare pristagare återfinns så gott som hela barnboksgräddan, från Maria Gripe, Max Lundgren och Tove Jansson, till Astrid Lindgren, Barbro Lindgren och Ulf Stark. En paradox är att många folkkära författare utmärks av humor, samtidigt som humor kan vara en bristvara i litteraturen, och ses litet snett på av kritiker. 

– Även fackböcker kunde vara mer roliga. Det är som att humor nedvärderas. Som om det vore sämre bara för att det är roligt. Det är status och fint att var överallvarlig. Kanske att folk uppfattar dig som smartare om du är tyst och allvarlig än om du tramsar.

Ta bara arbetsplatsträffar som rörde praktiska saker. Jag ställde mig helt frågande inför dem.

Nå, det problemet har inte Jägerfeld. Samtalet kommer in på barn och läsning: poängen är att själv som vuxen läsa om man vill att barnen ska det. Sedan tar borrandet vid igen, och kort därpå dyker Rymd-Janne in i köket och frågar om råd. Det är inspektionsdags i arbetsprocessen. 

Högen med böcker ser en smula monstruös ut, utan sina hyllor. Och ska den enorma porslinspuman stå verkligen stå där? Och hur ska den tunga spegeln fästas? Nå, det kommer bli bra. Och den här nya färgen är mycket bättre. 

Även efter utbildningen till psykolog valde Jägerfeld sin egen väg. Livet som anställd någonstans var inte lockande. Sitta i möten avskräckte.

– Ta bara arbetsplatsträffar som rörde praktiska saker. Som vilken stol läkarsekreteraren skulle få ha. Jag ställde mig helt frågande inför dem.

Nog är det en fin utsikt här uppe på berget.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

TIDIGARE VINNARE

1966: Maria Gripe för "Hugo"

1967: Max Lundgren för "Pojken med guldbyxorna"

1968: Harry Kullman för "De rödas uppror"

1969: Inger Sandberg och Lasse Sandberg för "Pappa kom ut!"

1970: Tove Jansson för "Sent i november" och Astrid Lindgren för "Än lever Emil i Lönneberga" (delat pris)

1971: Barbro Lindgren för "Jättehemligt"

1972: Maud Reuterswärd för "Han-där!"

1973: Inget pris detta år

1974: Jan Lööf för "Sagan om det röda äpplet"

1975: Olle Mattson för "Talejten väntar i väst"

1976: Stig Holmqvist och Aud Talle för "Barn i Belfast"

1977: Ann-Madeleine Gelotte för "Ida Maria från Arfliden"

1978: Sven Wernström för "Trälarnas fruktan"

1979: Elsa Olenius för berättartraditionen

1980: Lennart Hellsing för samlad produktion

1981: Eva Eriksson för "Mamman och den vilda bebin"

1982: Bo Carpelan för "Julius blom, ett huvud för sig"

1983: Harriet Alfons för "Min nya Skattkammare" (red)

1984: Bengt af Klintberg för "Skogsmusen och husmusen"

1985: Ulf Nilsson för "Om ni inte hade mej"

1986: Ilon Wikland för "Skinn Skerping hemskast av alla spöken i Småland"

1987: Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm för "Resan till Ugri-La-Brek"

1988: Rose Lagercrantz för "Självporträtt utan näsa"

1989: Peter Pohl för "Medan regnbågen bleknar"

1990: Pija Lindenbaum för "Else-Marie och småpapporna"

1991: Margareta Strömstedt för "Majken och skyddsängeln"

1992: Viveca Sundvall för "En barkbåt till Eddie"

1993: Jujja Wieslander och Tomas Wieslander, "Mamma Mu gungar"

1994: Lena Klefelt för "Otto och Stures hemliga liv"

1995: Ulf Stark för "Storebrorsan"

1996: Henning Mankell för "Pojken som sov med snö i sin säng"

1997: Anna Höglund för samlad produktion

1998: Jockum Nordström för böckerna om sailor och Pekka

1999: Jakob Wegelius för "Esperanza"

2000: Lena Anderson för böckerna om Kotten

2001: Pernilla Stalfelt för "Kärlekboken"

2002: Eva Lindström för "Någon flyttar in"

2003: Per Nilsson för "Ask och Embla"

2004: Ylva Karlsson för "Resan till kejsaren"

2005: Lucas Svensson för "Petter och Lotta och stora landsvägen" (teateruppsättning)

2006: Olof Landström, Lena Landström för samlad produktion

2007: Carin och Stina Wirsén för "Supershow med Rut och Knut"

2008: Manne af Klintberg

2009: Petter Lennstrand för tv-serien "För alla åldrar"

2010: Gunna Grähs

2011: Barnens underjordiska scen

2012: Joanna Hellgren

2013: Sara Lundberg

2014: Sven Nordqvist

2015: Frida Nilsson för "Ishavspirater"

2016: Jojje Wadenius

2017: Per Gustavsson

2018: Gunilla Lundgren

2019: Jenny Jägerfeld

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning