Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är skillnad på gigant och gigant

P O Enquist med bichon havanaisen Ludde.
Foto: Eva Tedesjö/DN/TT

P O Enquist skilde inte på folk och folk och inte på folk och fä.

Gunilla Brodrej minns medmänniskan och medarbetaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Det fanns de som var rädda för P O. Många fullvuxna yrkesmän och kvinnor hade så stor respekt för honom att de inte tordes hälsa. Kanske var det tur för annars hade han fått svårt att röra sig fritt, för P O Enquist var en tillgänglig person. En ganska vanlig ovanlig människa från Hjoggböle. Men det är lätt att förväxla en person med hans verk. Det är lätt att rygga tillbaka då. 

Vi som jobbade på Expressen Kultur kände oss förstås lite särskilt privilegierade eftersom vi hade en röd linje till P O och kunde ringa och be honom skriva för oss. Det var inte alltid han sa ja, men då fick man prata om annat. Jag kommer aldrig att ta bort hans nummer från kontakterna i min mobil. 

Han hade inget behov av att skrämmas från sin upphöjda position.

Ibland kom han in på redaktionen i sin vindjacka och sina jeans och satt en stund i vår nersuttna soffa med en kaffe i pappmugg. Eftertänksam och pratbar. För det är skillnad på gigant och gigant. Det märker man snabbt, om man inte är högst upp i näringskedjan på en redaktion. Somliga siktar in sig på chefen, ser rakt fram snett uppåt, på sin väg mot toppen. Men inte P O. Han hade inget behov av att skrämmas från sin upphöjda position. Antagligen därför att han inte själv var rädd. Ledsen om han fick dåliga recensioner, javisst, men rädd? Nej. Kanske blir man lite fortare orädd när man är så där lång. Man har tidigt fått ta ansvar därför att längden inger förtroende, så var det i alla fall med mig, och så växer man. På Bokmässan kunde jag se honom på hundra meters håll i vimlet och navigera ditåt som mot en fyr. Och kanske lite som mot en far.

Om jag fick kroka i hans arm och vandra runt ett tag, kunde jag nästan tappa balansen av den ovanliga känslan att gå omkring med nån som var längre än jag. 

Det var en sak man kunde prata om. 

Ingenting blev fnyst åt. Han var märkvärdig men gjorde sig inte märkvärdig.

Han var heller inte, som somliga, för fin för att skriva barnböcker. P O pratade gärna om sina barnbarn och om stället i Värmland där de brukade tillbringa ledigheter tillsammans. För dem skrev han ett par spännande böcker för mellanåldern, där både han själv och två av hans älskade hundar figurerade. Och det var en annan sak som han gärna pratade om. Hundarna. Han hade en alldeles särskild relation till mellanschnauzern Pelle. Deras kontakt byggde inte på kommandon utan på ömsesidighet. Hundens sjätte sinne. Eller kanske någonting som P O utstrålade. Han var helt enkelt inte den sorts människa som hundar skäller på. Stod liksom still som ett träd och sände inte ut så mycket skräp. Då vågade man komma nära. 



Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.