Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är så här slutet på världen ser ut

Foto: GEOFFROY VAN DER HASSELT / AFP
Foto: JULIEN DE ROSA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

En ovärderlig kulturskatt med skulpturer, textiler, gåvor och mosaiker som bestått i hundratals år, brinner inne i Notre-Dame.

Daniel Sjölin skriver om hur hela existensen sätts i gungning när vårt kulturarv störtar i gruset.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | NOTRE-DAME. En huvudspira som kollapsar, genomfrätt av eld, ett ikoniskt torn i brand, ett världsarv som det tog mänskligheten 182 år att bygga. Ikväll brinner Notre-Dame efter över 700 år ner till grunden. Det är något ofattbart och kusligt, som om själva undergångens klockor börjat ringa. 

Det första jag tänker är om min reaktion är berättigad, varför känns det som om ett skikt av existensen krackelerar? Hela tiden plågas människorna av sin egen och av naturens ödeläggelse – av farsoter, krig, lidande och död. Hur kan jag då sörja en katedral som jag bara har sett två gånger i verkligheten som turist? 

Jag tror att den känslan delas av många, vare sig man varit i Paris eller inte. Själv stod jag där första gången som fjortonåring med huvudet bakåt bredvid japanerna och lät blicken vandra svindlande uppför gotikens ödesmättade utsmyckningar, där århundraden av smuts och avgaser letat sig in och lagt sina avlagringar – av sot från koleldning och sedan sot från blyad bensin och sedan sot från diesel och flygbränslen och från allt annat vi stoppat in i våra maskiner, i våra upprepade försök att tämja och kontrollera elden. 

Jo, detta må vi sörja. Notre-Dame hade det där outsägliga över sig, som man aldrig glömmer. Hon tronade som ett utomjordiskt väsen på sin lilla ö i Seine, mitt i mänskligheten.  

En dag ska allt bli grus och aska

Man inte bara får sörja en kväll som denna, och tänka på undergången, man kanske rentav kan finna en värdighet i det. Det är inte bara en del av varje fransman som brinner, vilket är president Macrons ord, det inte bara en del av Europa som kollapsar, symboliskt och kulturellt, det är också en djup och existentiell känsla av att vi blir övergivna av vår historia. Och en viss skam över att vi kunde låta århundraden fördärvas så lätt. Förfädernas ofta korta plågade liv, och det mästerverk de lyckades uträtta med sina händer: borta! 

 All I can give you is broken-face gargoyles skriver poeten Carl Sandburg

Jag vet inte varför just de raderna kommer nu. Kanske för att det blir så uppenbart att hela denna värld en dag ska bli grus och aska. Som om vår tid aldrig har funnits. Från en kväll till en annan är monumenten borta. Inte ens gravarna eller jorden eller klotet vi bor på kommer att finnas kvar.

Men till skillnad från när människor förintats och när blod har spillts, kan jag öppet och utan hämning dela bestörtningen med mina små barn. De ju har sett Notre-Dame också, i filmer och i skolböcker. Deras förfäran och sorg överraskar mig, som de instinktivt kände sig delaktiga i en allmän mänsklighet. 

Elden vi aldrig kan tämja

Jag inser att klockorna i katedralen må störta genom elden mot sin sista klang, men i vår gemensamma förtvivlan finns humanismens styrka: att sorgen i mig är sorgen i dig. Att vi är lika små inför ödet och ödeläggelsen. 

Allt tyder på en olycka. Det betyder att det handlar om en detalj, där elden sluppit ut. Precis som gnistor från skogsmaskiner, eller gasläckage från ventiler. Den enda läxan är densamma som vi haft med oss genom hela vår civilisation, och som vi aldrig kommer att lära oss: 

Elden kan vi bara härska över, aldrig tämja.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Texten har uppdaterats.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!