Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är rena porren för oss dystra rödvinsastronauter

Johannes Heldén. Foto: MARTIN WALLIN / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS

Poesin kan vara ett sätt att söka obskyra livsformer på en främmande jord med intergalaktiskt tänkande gräs.

Daniel Sjölin läskar sin fantasitörst med dikter som ger landskapsporträttet astrobiologiska dimensioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Det sämsta med science fiction är romankonsten. Dess ymnighet och mästerstycken är så tillintetgörande att genren blivit ett fält för snobbism och besserwissrar. Terraformning – gäsp, apokalyps – dubbelgäsp, tidsresor – snark.  Som om det inte är okej att skriva om barndomen för att Proust redan har gjort det? Kanske är det romanens narrativitet som till sitt väsen lätt avförtrollar de främmande världar den hittar, vilka gör sig bäst i förunderliga brottstycken. Blir det inget mästerverk blir det ofta snopet otillräckligt i stället för befriande ofullbordat.

Konstnären och poeten Johannes Heldén torde däremot känna måleriets och poesins fördelar i sf-genren: man kan gå in i färgen och fragmentet i stället. I nya diktsamlingen ”First contact” fortsätter han ett landskapsporträtt som påbörjades redan i debuten med ”Burner”. 

Exoplanetär florfauna

Hans styrka är en poesi som inte vetter åt annan poesi lika mycket som åt musik, installationskonst, måleri och film. 

Här finns ljuvligt mörka akvareller (vackraste boken hittills i år), ormbunksord, dekorativa tecken, lichen, befriande fotnoter, katter och en fältguide till en främmande planet.

Läsaren noterar upplösta artbarriärer, biologiska klockor, roadmoviekänsla och avatarfeeling, möjligen med avlägset grunge-buller i botten. Allt en melankolisk rödvinsastronaut behöver.

Vi som blodfylls av sånt här vet nämligen instinktivt att katt hör ihop med lichen och ormbunkar. Vi läser ju i dessa in Schrödinger, Linné/symbiotiskt liv och fraktalsystem. Vi går i gång på sånt. Poeten agerar kryptozoolog, astrobiolog och xenolingvist, och det är en fröjd när han sätter ihop en exoplanetär florfauna, men kanske är Heldén som allra bäst när han laborerar med inbillat ljud:

Sanddynerna stelnar till glas, tornar upp sig mot bergväggarna, för att tyst kollapsa / över slätterna. 

Djurens förnimmelser

Budskap? Ett nyckelord är sentiens, ordet som likställer oss med livsformerna omkring och i ett slag får vår världs slakterier att framstå som just vad de är: barbari. Lika mycket kan man uppskatta förekomsten av darlings, som när ”mitt liv kollapsar in över sig självt / i en semiperfekt spiralform.” Den hade mången nervös inomlitterär poet tyvärr strukit.

Invändning? Lite för mycket stänkmåleri och för litet narrativa penseldrag. Poesi är också vattnet som löser upp ordlandskap, sammanför skikt och sedan kondenserar till underliga formationer. Här har den processen litet för ofta stannat av utan att annan kemi tagit vid. Men okej, rymdskeppskomponenterna flyter suggestivt jämte sjunkna köpcentra i artrikedomen.

Lärdom? Humanioran har hittills bättre besvarat frågan vad som är liv. Vetenskapen söker ännu en tydlig definition. Men båda kan höra växterna skrika.

LYRIK

JOHANNES HELDÉN

First contact

Albert Bonniers, 64 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

I spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Gunilla Brodrej och Katarina Wennstam i ett samtal om dokumentären ”Älska mig för den jag är” och dess efterverkningar.