Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det är lätt att älska svarta på en scen"

Kungliga Konsthögskolan och Valerie Kyeyune Backström.Foto: Bengt Oberger/Michaela Hasanovic
"Allt detta bara är en del i skolans försök att bygga ett positivt varumärke."Foto: Bengt Oberger/Wikimedia Comons.
Valerie Kyeyune Backström.

Kungliga Konsthögskolans föreläsning med aktivisten Angela Davis lockade hundratals besökare.

Men de som köat för att få höra hennes budskap släpptes knappt in, skriver Valerie Kyeyune Backström.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I vintras skrev jag, i samband med Malcolm X:s minnesdag, en text om vänsterns vurm för döda radikaler. Jag undrade: ”Varför är det så lätt att omfamna radikal svarthet först efter att den dött?”

Kanske borde jag omformulera mig, det handlar inte om död, det handlar om distans. Och den distansen kan ta sig uttryck likväl i tid som i rum. Sällan är det tydligare än när Kungliga Konsthögskolan, en av Sveriges vitaste institutioner, bjuder in Angela Davis för en föreläsning.

På vilket sätt jobbar KKH med de frågor Davis kämpat för, med risk för sitt liv?

Jag pratar med elever, de säger: inget alls. De säger: som bäst är KKH likgiltigt. Så vad är då tanken med detta?

 

Redan förspelet är skumt. Svarta organisationer som försöker få reda på information, eller starta en dialog med skolan, möts av kalla handen. Ledningen tiger, veckorna går.

Så blir jag kontaktad. Davis kommer inte ge intervjuer men hon har tackat ja till att träffa ett fåtal för ett samtal. Det är skolan som gör urvalet: bestämmer vilka som förtjänar att träffa henne. Det finns en tanke om att de som väljs ska vara personer som jobbar i Davis anda, men i stort sett ingen av de som till en början valts är svarta.

Innan vi får träffa Davis blir vi tvungna att genomgå löjliga processer, på KKH:s bevåg, som för tankarna till en dålig actionfilm. Kanske har man fått dille efter Millennium-uppföljaren, men all information om det ”hemliga mötet” måste ske på telefon – ”av säkerhetsskäl”. Det finns en obeskrivlig nervositet kring Davis person och uppenbarelse som vi uppmanas delta i. Jag blir varnad för att ställa ”dumma frågor”.

 

Utanför entrén väntar svarta aktivister. Vissa har tagit ledigt från jobbet, många köar i över sex timmar. KKH har valt en sal som bara tar drygt 150 personer, och skolans elever och personal har företräde. I stället för att ändra lokal, väljer man att i ett rum bredvid med 400 platser visa en stream. Folk väntar i fyra timmar bara för att få se en skärm.

Det ligger hela tiden något obehagligt i luften. Det blir påtagligt att så mycket gjorts för att försvåra för människor att få tillgång till detta event. De svarta köande blir tillrättavisade på kraftig svengelska av en av skolans anställda, och man har på allvar hyrt in bouncers, som jobbar lika hårdhänt som på en krog. Elisabete Cátia Suzana blir knuffad och hårt fasthållen av en vakt när hon ska ta sig till sin plats, hennes lilla dotter hamnar i kläm och skriker av rädsla.

Och någonstans där börjar man ana att all säkerhet som vidtagits inte handlar om att skydda Davis från eventuell hotbild, utan att skydda skolan från besökare de inte vill ha. Det ligger något djupt ironiskt i att se en av skolans anställda, som precis innan fräst åt svarta tjejer som väntat en halv dag, applådera varmt och instämmande när Davis pratar om svarta kvinnor som världens mulor. Det blir så uppenbart att det är lätt att älska svarta på scen, men betydligt mycket svårare att orka behandla oss som människor i det privata.

 

Men mest blev det tydligt, hur allt detta bara är en del i skolans försök att bygga ett positivt varumärke, utan att på något sätt göra en verkligen förändring.

Jag blev uppmanad att skriva om detta, så att skolan kunde få lite ”goodwill”. Men detta var inte lika mycket en inbjudan som ett spektakel, där Davis används för att osynliggöra hur ras verkar och händer här, i Sverige: här, på KKH. Hur till och med en av historiens mest radikala röster kan användas, för att tysta kritik på hemmaplan, i ett avancerat PR-maskineri.

Men kanske är det fel att klaga? Om vi har tur kan ju Konstfack bjuda in bell hooks nästa år…