Jon Henrik Fjällgren sitter hopkurad i en röd dunjacka längst in i restaurangen på Clarion hotel i Östersund med en kopp svart kaffe framför sig. Kvällen innan har han gjort sitt första genrep, snart är det dags för nummer två. Han sover knappt om nätterna längre. Två nervösa presspersoner cirkulerar runt honom, frågar om han har glömt något på rummet, om han behöver något mer inför kvällen. Om några minuter ska han kliva på en buss med okänd destination.
– Jag vetefan vad det är som händer, eller vart vi ska åka. Jag hänger bara på, säger han med lakonisk ton.
Han är tillsammans med Kristin Amparo en av storfavoriterna inför kvällens delfinal. Åtminstone om man ska tro bettingsajterna på nätet. Dessutom är han den enda av artisterna som har någon koppling till orten. Han är uppvuxen i Mittådalens sameby i Härjedalen, drygt 11 mil sydväst fågelvägen från Östersund.
– Att Melodifestivalen kommer hit betyder jättemycket. Det händer något stort i Östersund som drar mycket folk.
Först låter det som ännu en inövad fras från SVT:s välsmorda pressmaskineri. Ofarlig, positiv och lite lagom svävande – Melodifestivalen är inte provokationens naturliga habitat. Men så minns jag vad min sambo från Sävast brukar säga när Coop bygger ut i kvarteret hemma, eller när sopsorteringen flyttar några meter: "Det är kul när det händer något".
Som ett ironiskt mantra över en uppväxt i avfolkningsbygden där det aldrig hände något alls. Det är, ska det visa sig, en mening som Östersundsborna är väl bekanta med.
Ett par hundra meter från hotellet tronar lökkupolen på stadens storslagna rådhus. Ovanför de stora träportarna en stenrelief: "Stadens väl, allas ansvar". Inne i den betydligt blygsammare entrén sitter en ensam receptionist med en lila fjäderboa runt halsen. Hon lyssnar på Alcazar i datorhögtalarna. I korridorer och trappor syns spridda lila fjädrar. Kommer de från henne, eller är alla i kommunen kommenderade att bära boa?
Inne i ett av rummen blickar förre borgmästaren Åke Jansler bistert ner på sina besökare från väggen. Porträttet utgör en skarp kontrast till kvinnan som nu för tiden sitter i hans gamla ämbetsrum i rådhuset. Kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande AnnSofie Andersson (utan fjäderboa men med lila kofta) slår ut med armarna när hon berättar om hur glad hon blev av att Melodifestivalen ville komma hit:
– När vi fick frågan från Live Nation om vi ville teckna avtal med Melodifestivalen trodde jag först att någon skämtade med mig. Det blir liksom en dörröppnare för andra artister och bolag. Produktionsbolag kanske känner att "fan, de klarar ju mellon", och så lägger de ett turnéstopp här.
Är det därför ni gör det här?
– Vi gör det här för att det ska hända något, och för att folk ska känna att de ska vilja flytta hit. Att man ska känna att det händer något i Östersund.
Det är kul när det händer något?
– Ja, så är det. Sen ska man inte underskatta värdet av att nationell media kommer hit och rapporterar om staden. Du sitter ju här. Det ger en bild av att det händer något i Östersund. Den här boosten som en sådan här grej gör för staden mitt i februari är viktig. Det handlar om stolthet, självförtroende, att lyfta sig lite grann.
Den politiska enigheten har varit total, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna. Alla ville ha Melodifestivalen till Östersund.
– Det finns inga negativa röster kring det här. Jag har inte hört en enda medborgare, eller läst en enda insändare som är negativa. Vi hade flera personer i min partigrupp, både ungmoderater och gamla tanter, som var alldeles begeistrade över det här. Det var som att de utbrast "äntligen!" tillsammans, säger det moderata oppositionsrådet Pär Jönsson.
Mellan tuggorna från grillbuffén på Gamla teatern berättar han om en stad i förvandling. Hur Östersund som främst varit en sommarstad, nu försöker locka besökare under de kalla vintermånaderna. Stora sportevenemang har man redan, men kulturarrangemang kan förhoppningsvis locka nya besökare.
– Vi vill helt enkelt att det ska vara kul i Östersund, att det ska hända någonting.
Hur ser du på Melodifestivalen utifrån ett kulturperspektiv?
– Det är en sorts kultur. Sen tycker naturligtvis vissa att det inte är rätt sorts kultur, eller tillräckligt fin kultur. Men för många människor kan Melodifestivalen säkert vara årets största kulturhändelse. Det är lite kulturimperialistiskt att människor som går i gång på Brahms eller Rachmaninov ska sitta och nedvärdera vad andra uppskattar. Var och en blir ju religiös på sitt.
I det här fallet är det en tre dagars stadsfestival som har fått namnet "Musikfest i Vinterstaden". Kommunen har – utöver de 575 000 kronor det kostar att få använda Melodifestivalens varumärke för egen marknadsföring – satsat omkring en miljon kronor på arrangemanget. Bland annat kan 8-10-åringar delta i en egen schlagerfestival på varuhuset Mittpunkten, Nanne Grönvall uppträder på Storsjöteatern och Friskis & Svettis på Frösön anordnar mellojympa. Handlarna på promenadstråket Prästgatan har också slutit upp. Delikatessbutiken Telogott har monterat högtalarsystem utanför porten som spelar schlagerklassisker på repeat. Brottstycken ur After Darks "La Dolce Vita" och Abbas "Waterloo" blandas med dragspelsmusiken från tiggarna i gathörnen.
För en utomstående betraktare leder den rurala entusiasmen lätt tankarna till de döende bruksorter som frenetiskt greppar efter varje tänkbar livboj: Kanske kan en ny gruva vända trenden? Eller en Ikeabutik? Eller Melodifestivalen? Det är en i bästa fall naiv förhoppning. Sverige slits sönder mellan stad och land, alldeles oavsett hur många melodifestivaler som turnerar runt.
Men Östersund blöder inte. De senaste åren har befolkningen här ökat, i fjol passerade man 60 000 invånare. Kommunkassan är välfylld tack vare miljonerna som plockas ur energibolaget Jämtkraft varje år. Här handlar det mer om ett lillebrorskomplex. För många som besöker Jämtland på vintern är det Åre som är det primära resmålet – inte Östersund. Den kommunala självkänslan är i akut behov av en glammig adrenalininjektion.
Eller så är det helt enkelt som den kvinnliga taxichauffören som tog mig hem från arenan på fredagskvällen slog fast:
– Det är bra att Melodifestivalen har kommit hit. Det händer ju något!