Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag hade inte förlängt ”438 dagars” rättigheter

Bryr SVT sig om litteraturkritiken?
Martin Schibbye. Foto: Magnus Bergström / ©Fotograf Magnus Bergström Offside Pres
Carl Bildt. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Martin Schibbye svarar i debatten om filmatiseringen av hans och Johan Perssons bok ”438 dagar”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Jodå, jag vet skillnaden mellan en dokumentär och en spelfilm och förstod konsekvensen av att sälja ett bokmanus. En process som för övrigt inte ens var något jag eftersträvade. Hade jag ensamt ägt rättigheterna till boken hade de inte heller förlängts efter att ha sett de första versionerna av filmens manus.

Men nu var inte beslutet helt mitt och jag har från början haft en förståelse och respekt för den konstnärliga friheten. Jag har gett feedback på manus men inte deltagit i något ”manusarbete”. Har endast träffat regissören en halvtimme på ett kafé och inte varit inblandad i filmprocessen.

Det som fick mig att trots detta vilja formulera mina tankar om filmen var den fullständiga sammanblandningen av fiktion och fakta som skett i dess kölvatten. Det är en kritik lika mycket riktad mot samtiden och journalistiken som filmmakarna.

Och klart Carl Bildt var inblandad, ingen har påstått något annat.

I filmmakarnas replik märks det hur de själva tar så lätt på den så viktiga skillnaden mellan de båda genrer som spelfilm och dokumentär är. Värt att notera är att de inte ens i sin replik står upp för fiktionen utan snarare vill hävda att filmens verklighet som mer verklighet än det som hände och när de gör det så sätter det fingret exakt på det jag ville belysa med min kritik.

De menar att även om vi inte såg någon bränd by hade vi kunnat se en bränd by och då kan man låta oss se en bränd by. Fine. 

Och klart Carl Bildt var inblandad, ingen har påstått något annat. Men vi lyckades inte bevisa sambanden mellan övergreppen i regionen och det svenska bolaget med Bildt i styrelsen – för det krävs fortsatt grävande journalistik.

Men efter att ha läst repliken förstår jag att det nog är det Peter Birro och Jesper Ganslandt ville försöka göra med sin film i stället för att berätta om de 438 dagarna.

Efter höstens samtal är det dock nödvändigt med en diskussion om vad som händer när gränsen mellan fiktion och fakta suddas ut.

För mig personligen triggar det också något när man vill utöva politiska påtryckningar med hjälp av en mix av fiktion och fakta eftersom det är exakt vad som skedde i Etiopien under rättegången. Absurt blir det också när min kritik mot en fiktiv film om min egen upplevelse beskrivs av de båda som ”lögn” och ”ljug”. 

Jag ser därför gärna att filmen får leva sitt liv på biografduken och jag mitt ute på fältet.

Efter höstens samtal är det dock nödvändigt med en diskussion om vad som händer när gränsen mellan fiktion och fakta suddas ut. Inte minst för journalistiken. Vad betyder det för vår egen och våra läsares analysförmåga? Och vad gör det med människor när fiktionen återigen inte ger dem plats i berättelser där de trots allt var centralfigurer?

Martin Schibbye är chefredaktör på Blankspot och författare till den nyutkomna boken ”Jakten på Dawit” och ”438 dagar”.

 

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.