Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är inte orden – det är pengarna

Jonas Eika. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Elisabeth Hjorth. Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

Vad spelar ett författartal på en prisgala egentligen för roll? 

Victor Malm svarar på kritiken från författaren Elisabeth Hjorth. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Jag skulle inte säga att Jonas Eikas tal på Nordiska rådets prisgala var futtigt. Eller att människor är dumma, naiva eller skenheliga. Och jag tror inte att min artikel fick det att framstå som att han stod där på galan och försvarade ”litteraturens makt”, även om Elisabeth Hjorth försöker ge sken av allt det här i Sydsvenskan. 

Min poäng var ganska enkel. Eika visade att han borde ha maktens öron, men i dem sitter skyddspluggarna fast sedan ganska länge. Det är sorgligt. 

Medvetna missförstånd och fientliga överdrifter åsido bör man förstås glädjas åt att människor som arbetar sida vid sida för att göra något egentligt får kraft. Jag menade inte att håna den betydelsen eller det behovet, men jag tycker nog inte man ska avkrävas en tydligt stavad hyllning för att få sörja vanmakten, betydelseförlusten, det så uppenbara underskottet på möjligheter att dryfta politiska och existentiella frågor över och mellan olika kretsar – en av den moderna litteraturens finaste funktioner. 

Det är också att sörja en ganska radikal form av stumhet – att protestera, protestera och protestera, mötas av klappande händer, men ändå se oljan pumpas ur marken, kobolt brytas, murar resas. Och påminnas om att det inte är en naturnödvändighet. Relationen mellan Fredrika Bremers roman ”Hertha” och lagarna om kvinnors myndighet är kanske ett extremexempel, men det rymmer något hoppfullt. 

Men att bry sig om det kanske är falskt, litet, självupptaget, litterärt eller något annat.

Det är dock inte att sörja protestens existens eller dess existentiella innebörder. Det är bara att stå och känna hopplöshet inför gapet mellan ord och makt. Att göra det kanske är falskt, litet, självupptaget, litterärt eller något annat. Jag vet inte. Kanske. Eftersom jag, som Hjorth riktigt insinuerar, sitter inlåst i den litterära sfären är jag förmodligen sämre rustad för att avgöra det än hon. Jag vill dock tro att litteraturen i bästa fall kan vara, eller borde bli, ett rum som en gemenskap större än distinkta sfärer och makter möts i, hur obotligt borgerlig och naiv en sådan idé än är. 

Men jag har svårt att se hur jag, för att tala med Hjorth, ”gör” Eikas tal verkningslöst, eller futtigt. Jag inbillar mig inte att jag gör något särskilt med det. Däremot kan jag nog tycka att det ibland är ganska klokt att titta på vad effekten av grejer är, särskilt dem vars vikt och betydelse man insisterar på. Annars ligger risken för en till föga förpliktigande retorik bara några steg bort, och den tror jag inte att någon av oss vill veta av. 

Fast då ska det också sägas att Eika visar att det fortfarande finns en hård makt i litterära priser. I stället för att behålla den ansenliga prissumman själv väljer han att skjuta in pengarna i rörelser och organisationer som han är engagerad i, för att sedan låta dem omfördela pengarna till politiskt arbete. Det är både okonventionellt och stort. 

Så hittar litteraturen ändå in i verkligheten, fast via omväg.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Här dömer Isak Skogstad ut lärarutbildningen

Isak Skogstad: Svensk skola måste fokusera på fakta och kunskap.