Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det är inte i Sverige som det är flyktingkris"

Benny Andersson är aktuell med "Piano".Foto: Ellinor Collin
Benny Andersson i sin studio.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Benny Andersson är aktuell soloskivan "Piano".Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

På fredag kommer Abba-legendaren ut med en soloplatta där han spelar sina låtar på piano.

Gunilla Brodrej möter Benny Andersson i ett samtal om nervositet, melankoli och att bara hålla på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIK | INTERVJU. "Fråga inte om Abba ska återförenas", instruerar jag den unga reportern som står vid min sida och är nervös inför sitt första möte med Benny Andersson. "Du behöver inte vara nervös, han är mycket vänlig, liksom anspråkslös, oroa dig inte."

Vi är i Benny Anderssons studio Rixmixningsverket där den nya soloskivan ”Piano” ska presenteras. Den kommer ut på det klassiska prestigebolaget Deutsche grammophone. Där ges det sällan ut soloplattor med musiker som inte kan noter. Men nu så. Andersson spelar smakprov för ett andäktigt internationellt medieuppbåd. Efteråt bjuds det på den godaste fingermat jag nånsin ätit. 

En vecka senare kommer jag tillbaka till Skeppsholmen för en enskild intervju. 

Det här är höstens höjdpunkt, det finns faktiskt ingen annan musiker eller kompositör i Sverige som jag tycker så genuint mycket som Andersson. På ett personligt och musikaliskt plan. Det hänger ihop med askmolnet över Europa 2010, men vi kommer till det.

– Har du aldrig varit här, utbrister Andersson förvånat. Vad konstigt!

Det kan vara något av det finaste någon har sagt till mig. 

 

LÄS MER - Gunilla Brodrej ser tårögd Björn & Bennys musikal på Royal Albert Hall

Marie-Louise Ekman tipsade

Kontoret där vi sitter ligger i en av två låga stenhuslängor på Skeppsholmen i Stockholm. Det var Marie-Louise Ekman, då chef för Kungliga Konsthögskolan i kvarteret, som tipsade Benny Andersson om att Fastighetsverket hade två gamla magasinslängor som stod nergångna och oanvända. 

De byggnadsminnesmärkta kåkarna rustades upp rejält och numera ligger Benny Anderssons musikstudio, RMV, i den ena och hans eget kontor i den andra, granne med de övriga beståndsdelarna i det lilla kulturimperiet, förlag, artistmanagment, skivbolag, och annat som är nödvändigt. Allt styrt av Linn, Görel och Carina, ett mindre matriarkat. Och så Ludvig Andersson, Bennys son.

Kontoret är ett gemytligt rum med högt i tak, synliga bjälklager, konst på väggarna, en flygel och en synclavier där det mesta komponerandet sker. 

– Du kan fråga om vad som helst. Förut ville jag inte bli den där Abba-gubben, men efter "Mamma Mia" går det ju inte längre. Det finns ju faktiskt anledning att vara tacksam, säger han.

Benny Andersson och Gunilla Brodrej.Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

LÄS MER: Den bästa musiken till ditt bröllop - 13 tips 

Ny "Mamma Mia"-film

Nej, det är ingen större poäng att den ena handen håller emot vad den andra matar fram. Nu närmast en ny "Mamma Mia"-film. Men Andersson får ändå en alldeles särskild lyster i blicken när han pratar om musikalerna, Orsa spelmän, filmmusiken och sitt band (BAO), eller är det bara jag som projicerar? Abba var ju liksom mina barnvisor. Musiken som kom sedan betydde mer för mitt vuxna jag.

– Så fort man kommer utanför Sverige är det Abba som gäller. Och som sista fråga kommer alltid: "jag vet att jag inte ska ställa den här frågan men: Ska ni spela ihop igen?" Då hinner jag ju säga nej innan frågan kommer.

Fanns det med i bakhuvudet när du gjorde den här skivan, att du ville nå ut med det andra materialet utanför Sverige?

– Inte alls! Jag gjorde den för att jag har tänkt det i många år. Plötsligt fanns det inget i pipelinen och då passade jag på. Men så fort jag började spela in den så kom det här med den nya "Mamma Mia"-filmen upp (”Mamma Mia – here we go again”) så då har jag ägnat stora delar av sommaren till att spela in musiken till filmen, även med sångarna förstås. Det vill säga det gamla gänget med Pierce Brosnan, Meryl Streep, Colin Firth, Amanda Seyfried och sist men inte minst Lily James som spelar Donna som ung. Och sedan är det projektet när vi [Abba] ska uppträda med våra digitala jag.

Vad är det då man kommer att få se?

– Oss.

Jamen hurdå? Vilken version av er?

– Ja, vilken vill du ha? 1979, det blir väl lagom, när vi var som mest i gång? Tanken är att när du sitter på 18:e bänk så ska du märka att det är vi som är där, inte bara några som låtsas.

Så man ska få en tredimensionell upplevelse av att det är ni på scenen?

– Ja, det hoppas jag. Vi får se, det är lite osäkert, det är så mycket som händer nu inom det här med augmented reality.

Så det är inte så att publiken ska ha speciella glasögon på sig?

– Det är möjligt, vi vet inte. Eller om det finns i form av hologram eller screener, det som tar tid är att faktiskt datorisera oss, varje por, varje gläns i iris, varje hårstrå.

Hade det inte varit enklare om ni bara hade gått upp på scenen?

– Ja visst vore det, säger Benny med ett snett leende, men det hade inte varit lika intressant att se fyra 70-åringar försöka sjunga låtar från 1970-talet.

 

Meryl Streep i "Mamma Mia".Foto: UNIVERSAL PICTURES / STELLA PICTURES

Se på Rolling Stones!

– Jamen de slutade ju aldrig.

The Police då?

– Ja, Sting har ju inte slutat.

Men du har ju inte heller slutat.

– Nä, jag är up and running. Men jag tror inte att det är mig de vill se. Det är Frida och Agnetha de är intresserade av.

Pressen på dem är större. 

– Ja, de gjorde alltid det värsta jobbet, säger Benny.

 

LÄS MER: Björn Ulvaeus gör en Benny Andersson

Benny Anderssons soloskiva

Så Benny Andersson har alltså spelat in en soloskiva vid flygeln med låtar från sin 50-åriga karriär. Och skickat in tre låtar till Deutsche Grammophon som nappade utan att de först visste vems musik det var eller vem som spelade. 

Vad tänkte du själv när du lyssnade på resultatet?

– Det blev mycket mer melankoliskt än vanligt. Jag är egentligen inte melankolisk själv, jag tycker om tillvaron. 

Men melankolin tilltalar tydligen dig. Den får resonans i dig.

– Det är många som frågar om jag kan komma och prata om hur det är att skriva musik och hur jag gör, men det kan jag inte, för jag vet inte hur det går till. Eller varför jag väljer det jag väljer, varför det blir “bra” för andra och inte bara för mig. Det är en väldigt mystisk sak.

Som att fråga en författare – hur gör du när du skriver dina böcker?

– De flesta säger att de går upp på morgonen och sätter sig och skriver sex timmar. Det handlar mycket mer om det än om talang. Att helt enkelt ta tiden man behöver.

Du har sagt nånstans att det handlar om tur.

– Ja, det är nån sorts tur. Man får vänta ut det. Man kan inte vara ute och gå med hunden, det går inte.

Du tänker genom fingrarna?

– Ja. Om jag inte sitter här så blir det ingenting. Jag vill höra mig själv spela nåt som jag aldrig har hört förut. Jag tror i och för sig att allt som kommer ut ur mig är ett mischmasch av vad andra har gjort.

Ja, men det kommer ju ändå alltid ut nånting som är så omisskännligt Andersson.

– Jag blir glad när du säger det, för det är ju en önskan om kommunikation att skriva musik, och då vill man ju att du ska känna att den har ett värde. Den måste man vara 100 procent ärlig. En hederlig avsändare. 

Det där gäller ju ungefär allting. Ingen blir berörd om man fejkar.

– Det funkar inte att gissa, säger Andersson.

Abba.Foto: STELLA PICTURES

 

De bästa Abba-låtarna

Det är nåt med det självklart melodiskt sångbara i hans musik. En sorts vänligt vemod. Att man liksom är oförberedd när melodin dyker upp som en korp på berget, tittar på en med intensiva ögon. Folktonen som genomsyrar allt från de bästa Abba-låtarna och musikalerna till filmmusiken och spelmansmusiken. Solo på plattan, utan hela produktionen står låtarna nakna bredvid varandra, och då ser man att de är släkt.

När min väninnas pappa dog var vi i en kyrka i Söderköping, jag satte på din sorgmarsch på Spotify och så satt vi där i kyrkbänken och grät över våra avlidna fäder. Vi fick kontakt med våra känslor. Din musik funkar. Har du nåt som funkar för dig?

– Det finns hur mycket som helst, framför allt hos Bach. Eller Maria Callas. Att höra henne sjunga. Det är nåt med rösten, som är helt eget. Jussi Björling hade också lite av det. Det är samma som jag söker i urvalet jag gör. Det krävs ett element av vad det nu är för att det ska ta skruv. 

 Det krävs att det nästan känns lite genant?

– Det finns ju i popmusik också.

Det behöver förstås inte vara klassiskt för att man ska känna nåt. Det är snobbigt att tänka så. Men grejen med den här skivan är ju melodierna, din musik är ju nästan alltid melodiös. Du kan inte ta Lady Gagas repertoar och göra en sån här soloplatta på det.

– Ibland lyssnar jag på den nya musiken för att kolla vad som görs. Det är som en stor ångvält kommer körande. Jag kan höra att det är välgjort, det kan svänga och sångarna kan vara bra, men det fastnar inte i mig.

Göran Arnberg transkriberat

Benny Andersson kan alltså inte läsa noter, och han har sammanlagt tagit tre pianolektioner i sitt liv, men det har ju gått bra ändå och Göran Arnberg har transkriberat låtarna från plattan till noter som går att köpa.

– Det fina med att ha lärt sig spela med hjälp av öronen är att övar man tillräckligt mycket finns det inte bara i huvudet utan också i händerna.

Har det nån gång känts som ett handikapp att du inte kan noter?

– När jag står mitt i en orkester och Anders Eljas dirigerar och jag hör att det är nåt som är fel, då vore det trevligt att kunna säga att det ska vara ett ciss och inte ett c i den takten. Och det hade varit underbart att kunna spela ”Clair de lune” [Debussy] från noterna.

– Jag kom ihåg att [musikern] Sven-Olof Waldoff sa att man inte kan ha dubbla terser, det blir platt. Såna små saker får man lära sig av folk som kan. Och Eljas säger åt mig att jag inte kan skriva så där för valthorn för ett valthorn kan inte spela så högt. Men jag kan det, på min maskin.

På den lilla spelningen för pressen förra veckan pratade du om nervositet.

– Jag är inte nervös när jag är ute med mitt band, då hörs det knappt om jag lyfter händerna och slutar spela, men nu hörs allt, jag skulle inte sätta mig på Konserthuset ensam och ta betalt av folk.

Jag är ingen drillad pianist

Du tar din nervositet på stort allvar. 

– Jag kan spela för dig nu, men i ett sammanhang där det finns förväntningar – då vill man ju försöka vara ordentlig. Jag är ingen drillad pianist, men det kanske inte spelar nån roll. Det kanske inte publiken bryr sig om?

Jag tror inte det. Vad är det för intressant med att lyssna på det som är perfekt?

– Det ligger det ju nånting i. Men man vill inte utsätta sig själv för obehag. 

Det kanske inte behöver vara Konserthusets stora sal och Deutsche grammophons logga över hela väggen?

– Det är anspråksfullt! Men jag tycker att det är roligt med deras gula label på framsidan.

Är det fråga om revansch?

– Nej, inte alls! Jag har inga bekräftelsebehov. Det går bra ändå. Fast jag har i och för sig varit känd från när jag var 19. Vad jag än har sysslat med genom åren har det tagit skruv hos andra. Folk kommer fram till mig på gatan och säger att de är glada. Det skadar ju inte precis självkänslan.

Du kanske blev bekräftad redan hemifrån?

– Ja, det blev jag, av mamma.

Pappa då?

– Jag vet inte. Pappor på 50-talet, de var nog likadana allihop.

– Jag spelar i alla fall bättre nu än vad jag gjorde med Hep Stars 1970. Jag hittar bättre nu. Jag har övat mer.

Du kan ju till och med kontrapunkt. Du har det i dig.

– Jag vet vad det är.

Har du aldrig drabbats av skrivkramp?

– Hep Stars var bara kul. Och Abba – det enda vi behövde göra vara att vara så bra som möjligt. Och sedan var det bara att fortsätta att välja saker man inte gjort. Skriva för teater, film, spelmännen. Lite kör. Jag tror att man håller sig i gång genom att göra saker som man inte vet vad det ska bli. 

Försätta sig i osäkra situationer?

– Ja, Abba-avatarerna är också oprövad mark. 

Det är roligare att hålla på än inte hålla på.         

– Jag är ändå bara 70 år nu. Ska jag göra ingenting?

Jag är äldst på min redaktion nuförtiden och häromdagen kom en kollega fram till mig och frågade om jag var rädd för att bli gammal.

– Är du det?

Nej, men jag är rädd för att dö. 

– Är du? Men det gör ju att tillvaron nu blir så mycket rikare.

Men det är ju hemskt. Aldrig mer! Känner du aldrig så?

– Nej, men jag grubblar inte så mycket på det. För man har ju ingen chans att parera. Har man tur får man vara frisk så länge som möjligt. Rörlig och alert. 

 

Björn och Bennys musikal

När den isländska vulkanen Eyafjallajökull fick ett utbrott 2010 spelades musikalen ”Kristina från Duvemåla” konsertant på engelska i Royal Albert Hall i London. Björn och Benny var där med teamet, familj och vänner och jag var där för att bevaka konserten. Morgonen efter skulle alla åka hem. Helen Sjöholm startade tidigt och var därmed en av de sista som kom med ett flyg innan luftrummet över Europa stängdes. 

Jag satt och skrev på recensionen i ett av hotellets allmänna utrymmen när Andersson stack in huvudet och undrade hur jag skulle ta mig hem.

"Jag tar väl nåt tåg så småningom" sa jag.

"Det gör du nog inte", sa Benny som kollat upp saker och ting lite mer noggrant. "Vi håller på att försöka ordna fram en buss till Sverige. Om du vill kan du få åka med oss."

– När jag ser tillbaka så var det en av de bästa resorna jag nånsin har varit med om. Det som var tråkigt var att konserten var som bortblåst. Allt handlade om att försöka få tag på en buss. Och så kom det en, en jävla skitbuss. Ingen värme och två killar som aldrig hade kört i Europa. Vi fick tejpa igen kalldraget med wellpapp. Det var svinkallt. 200 meter från färjeläget skar bussen ihop, säger Benny.

Du är alltid så vänlig, Men jag kom ihåg att du blev lite sträng där nån gång under resan. Nåt som jag formulerade på Twitter landade fel. Du ville inte att det skulle framstå som att vi hade det kämpigt, eller hur det nu var. Då fick jag kontakt med en annan sida av din personlighet. 

– Det är som hela resonemanget om man ska ta emot flyktingar. Det var många i Tyskland som ställde frågor på flyktingtemat när vi var där och presenterade skivan nyss. Jag gillar att de frågar om det. För det är inte här som krisen är. Den är i Somalia, Syrien och Afghanistan. Jag tror att både Tyskland och Sverige at the end of the day kommer att vara glada att vi tog emot så många.

 

Helen Sjöholm på turné med "Kristina från Duvemåla".Foto: AXEL ÖBERG

 

Benny får bråttom

Vi går ut för fotografering. Benny börjar få bråttom nu, men kliver ändå upp på en stol med en hammare för att få upp en altandörr där fotografen har upptäckt en bra plats på en trappa. När vi går tillbaka poängterar jag att jag verkligen tycker om skivan. Kanske med lite för stor emfas. 

– Jag tycker att det är roligt om du tycker om den, säger Andersson.

Genom pianoskivan har jag upptäckt att det finns en fras i ”Min lust till dig” i ”Kristina från Duvemåla” som också finns i ”Stockholm by night”. 

Benny är först skeptisk, men prövar på pianot.

– Det har du rätt i, det har jag inte tänkt på, säger han.

Vi gläds tillsammans, som över ett kantarellställe.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.