Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är inte Amanda Gorman det är fel på

Amanda Gorman på Joe Bidens presidentinstallation.
Foto: TOM WILLIAMS/CQ-ROLL CALL/SIPA
Juliet Atto.
Foto: Vanessa Almeida / Copyright 2019 Vanessa Almeida. All rights reserv

Den bejublade poeten Amanda Gorman uppträdde i söndags på den 55:e upplagan av Super Bowl.

Juliet Atto får bekräftat att traditionellt innehåll i progressiv förpackning är en säljbar vara. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Innan slanten singlades för att kicka i gång den 55:e upplagan av Super Bowl i söndags visades ett klipp där poeten och aktivisten Amanda Gorman framförde sitt senaste verk ”Chorus of the captains”. Gorman, som gjorde succé för bara några veckor sedan med dikten ”The hill we climb” under Joe Biden och Kamala Harris presidentinstallation, hade fått i uppdrag av NFL att i diktformat hylla tre amerikanska vardagshjältar och deras arbete under coronapandemin. Hon blev, kanske inte så förvånande, den första poeten att uppträda under Super Bowl. 

Fastän det sällan sägs mycket om själva innehållet i hennes dikter, säkert för att de egentligen inte säger särskilt mycket, har hon lovordats såväl i USA som internationellt. Det går inte att förneka hennes starka scennärvaro, karisma och stilsäkerhet. Även om innehållet kan tyckas eka tomt – om en faktiskt lyssnar på hennes ord – är innebörden tydlig i sin amerikanskt verklighetsfrånvända hoppfullhet och liberalnationalism. 

Som en ung svart tjej hör hennes framgång ihop med vår samtids dragning till ”representation” och symbolisk progressivitet, vilket är synonymt med Joe Biden och Kamala Harris budskap om en enighet som varken vill utmana eller krossa maktordningar. Jag vill inte förminska betydelsen det har för många, inklusive mig själv, att se någon som Gorman i dessa sammanhang; med hennes mörkare hudton, naturliga hår, utstrålning och intelligens. Det är inte henne det är fel på, eller människors behov av ljus i mörka tider, även om ljuset är bländande konstlat. 

Sedan ligger det så klart inte på en 22-årig poets axlar att med pennan störta urgamla ordningar.

Förutom att personifiera den post-Trump-era som USA nu befinner sig i påminner Gorman och hennes dikter om 1960-talets romantiserade medborgarrättsrörelse och dess mest kända ledare Martin Luther King, som Gorman själv säger sig inspireras av. Trots att MLK fortfarande felciteras flitigt, ironiskt nog för att blidka dagens mer radikala röster, så glöms det behändigt bort att det han stod för rotar sig i verkligt progressiva idéer – vilket ledde till hans mord. Det är också tack vare de mer radikala rösterna som Biden och Harris vann valet förra året. Gräsrotspolitikern Stacey Abrams och andra svarta kvinnor samt personer från USA:s urbefolkning mobiliserade människor i nyckelstater som Georgia och Arizona och lyckades vända dem blåa för demokraterna. 

Men det är tydligen lätt att glömma bort. Precis som med MLK, och feminismen, kan kommersiella aktörer och offentliga personer enkelt kapitalisera på Black lives matter-rörelsens nuvarande popularitet genom att slänga ett till synes antirasistiskt omslag runt samma gamla vara och sälja den på nytt. Få personer förstår det bättre än affärsmannen och rapparen Jay-Z

Eli Harold, Colin Kaepernick och Eric Reid knäböjer under nationalsången innan en match mot Dallas Cowboys.
Foto: NHAT V MEYER / ZUMAPRESS/IBL

Det är oklart om det är tack vare honom som Gorman bjöds in till Super Bowl, men sen snart två år tillbaka har han och hans managementföretag Roc Nation ingått i ett partnerskap med NFL för att ”främja jämlikhet” och stå för underhållningen under Super Bowl. De var i enormt behov av en antirasistisk makeover efter deras minst sagt problematiska hantering av Colin Kaepernick, amerikansk fotbollsspelaren som 2016 var med och startade protesterna mot polisvåld genom att knäböja under nationalsången innan matcher. När Jay-Z då fick frågan om Kaepernick ljög han om att Kaepernick hade fått veta i förväg om NFL:s mångfaldsprojekt och meddelade sedan allmänheten att ”we’ve moved past kneeling”. 

Jay-Z:s uttalande möttes av stark kritik, som menade att han själv aldrig ens har knäböjt, så vem är han att säga att vi är färdiga med det, men han hade kanske rätt. Kanske visste han redan då vad som är så uppenbart nu: svarta progressiva förpackningar med färglöst traditionella innehåll säljer. Falskt hopp är enklare för oss att köpa än verklig förändring. 

Sedan ligger det så klart inte på en 22-årig poets axlar att med pennan störta urgamla ordningar, även om Gorman har framtidsdrömmar om att själv bli president,. Alla konstnärer är inte menade att vara före sin tid, och vem vet, kanske det traditionella innehållet kan leda till förändring, även om det klingar lite falskt.


Av Juliet Atto 

Juliet Atto är skribent och frilansjournalist. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78997&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.