Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det är fortfarande synd om människan"

På mitt livs enda frijazzkonsert tog en kvinna ett antal instrument, tryckte ned dem i en koffert, och skakade sen på väskan så att ett ljudlandskap uppstod. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det lät ungefär som när ett väldigt litet barn försöker spela tamburin - ett oväsen som inte ens det billiga bjudvinet kunde dränka. På de ranka trästolarna i lokalen satt ett dussin entusiaster och nickade - nej, diggade - till denna kakofoni.Kanske är det detta minne som gör att den första serien (effektfullt illustrerad av Ruben Dahlstrand) i David Liljemarks fyrdelade verk "Bita i röret" trots allt inte känns så främmande: Två jazzkatter möts av en slump i kärleken till brölande saxofonsolon. I jakten på ett nytt sound börjar de improvisera fram musik samtidigt som de har sex. Resultaten låter inte vänta på sig, duons singel "Pornographic saxophones" sprids som en löpeld i den extremt smala beundrarkretsen.


Så blir den klafsiga, snuskiga och - som det visar sig senare - ganska tragiska berättelsen till en pamflett för den konstnärliga friheten. Det är också den röda tråd som löper genom de resterande berättelserna - även om effektsökandet stundtals tar över, som när tidelag får fungera som katalysator för en 16-årig pojkes utveckling.

Spretigare, men mer intressant, är Henrik Bromanders samlingsalbum "Kurs i självutplåning". I en salig blandning av nya och återpublicerade berättelser, dissekerar han samhällets hierarkier med sylvass skärpa: Titelberättelsen förvandlar en clownkurs för vuxna till en plågsam studie i sexism och mobbning. I "Chefen" får ett gäng telefonförsäljare sparken när de försöker organisera sig fackligt. I Bromanders universum är och förblir folk skitstövlar - framför allt om de sitter på maktpositioner.


Mörkret är till synes kompakt, men i nästan varje berättelse fladdrar också motståndets klara låga. Ibland växer den sig stark, som när telefonförsäljarna förgiftar sin chef med radioaktivt strontium, men för det mesta tynar den bort i tristess eller uppgivenhet.

Det är, för att använda en annan stor författares ord, fortfarande synd om människorna.