Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är en nåd att läsa Klas Östergren

Klas Östergren och Martina Montelius. Foto: VICTOR GÅRDSÄTER/FOAD BAGHLANIAN
Klas Östergren. Foto: VICTOR GÅRDSÄTER
"I en skog av sumak."
Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN/ATLAS FÖRLAG

Språket i "I en skog av sumak" är som en subtil men rasande vacker primadonna. 

Martina Montelius finner nåd hos Klas Östergren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I alla författarskap har språket huvudrollen – men min något bittra iakttagelse är att en växande skara inte längre fäster någon större vikt vid det. Många nya romaner jag läser tycks mest släpa på orden; de är tråkigt nog nödvändiga för att berätta själva sagan. 

Klas Östergren har sagt i en intervju att hans nya roman “I en skog av sumak” är ett försök att berätta rakt och enkelt, i stället för att “krångla till det” med språkliga finesser. 

Men saken är den att en litterärt hyperbegåvad person inte kan göra sig fri från den utsökta tillkrångling som är den djupa relationen med orden. Det är språket som släpar på författaren, i detta fall Östergren; eller snarare bär honom dinglande över axeln som en gympapåse. 

Hans knattrande fingrar och rationella intentioner är hjälpredor åt en ordvarelse som i övrigt sköter sig själv. 

 

LÄS MER – Jens Liljestrand läser Klas Östergrens samlade noveller

Knark, sprit och Vietnamkrig

Kenneth Jansson, jagpersonen i  “En skog av sumak”, är ung 1970 i västra Stockholm. Runt honom pågår det eviga knarkande och supande som i varje tidsepok sägs eskalera och gå nedåt i åldrarna, Vietnamdebatten vilar aldrig och skolans rektor är en auktoritetsmanisk militär. 

Kenneths mamma syr om kläder åt de vanföra (ja, ni hör: språket, en subtil men rasande vacker primadonna genom hela romanen) och grannen bankar sin hustru sönder och samman bakom de tunna väggar som skiljer de trånga lägenheterna åt. 

Liksom i dag är apokalypsen nära. Liksom i dag är ordet “asyl” en varböld. Liksom i dag är de sociala reglerna ungdomar emellan hårda som titan. 

Men Kenneths lågintensiva liv i väntan på att bli vuxen får en ny, sträv och glödande struktur när amerikanen Dan Schoultze kommer som ny elev till den fadda, överbelamrade innerstadsskolan. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Äktenskapet handlar om att härda ut 

Militärt högdjur

Dan tycks omvärvd av en ensamhet som inte bekommer honom. Han är sitt eget sammanhang, och den som vill delta är välkommen – men han behöver ingen. Tycks det. Vilket förstås gör honom gränslöst attraktiv där han drar fram i sina hala men oklanderliga vuxenskor och sin världsvana långrock. Dans far, “the old man”, är ett högdjur inom militären. “Please, fråga inte.” 

Ja, Dan är den sortens yngling som varit vuxen sedan han lärde sig gå. En sådan som utsöndrar en subliminal doft av löjrom vid barnbordet på finmiddag, av stärkta blusar och golv som bonats av den omistliga husan. Hans storasyster Hellen är snarare en rebell – men en rebell med skyddsnätet sorgfälligt monterat. 

Här finns många berättelser: den om USA:s agerande vid tidpunkten och dess konsekvenser för resten av världen, den om ett Stockholm jag tycker mig se återvända i våra dagar, med få tunnelbanehållplatser mellan över- och underklass, den om fasan med vilken en snart vuxen människa börjar inse vidden av sin föräldragenerations skenhelighet, moraliska fusk och vedervärdiga lögnaktighet. 

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Klas Östergren är väl värd sin plats i Akademien

I detaljerna bor romanen

Men jag förlorar mig i detaljerna, eftersom det är de som utgör romanens storhet. Hur Östergren än anstränger sig för att hålla det enkelt, utan snickarglädje, är det fortfarande den absoluta elegansen i beskrivningen av slaget på en rock, en mycket kort mans dubbeltydiga snedblick från det köksbord han står uppflugen på, den lilla skiftningen i lärarinnans utstrålning efter de diskreta ginklunkarna i kartrummet, som förför mig. Eftersom det är i dessa detaljer en roman blir till. 

Mer än något annat är den här romanen ett bevis på att romanen fortfarande finns. Vår stackars lilla nordiska munart har inte alldeles torkat ihop. Det är en nåd. 

 

 

ROMAN

KLAS ÖSTERGREN

I en skog av sumak 

Natur & Kultur, 266 s.

 

Martina Montelius är författare och dramatiker och medarbetare på Expressens kultursidor. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad".