Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Deskromantik

Jeff Daniels spelar nyhetsankare. Foto: HBO

Vita huset-skaparen Aaron Sorkins senaste tv-serie utspelar sig kring nyhetsdesken på en kabel-tv-station.
Kjell Häglund förhandstittar på den HBO-producerade serien som har premiär i amerikansk tv i morgon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Oproportionerligt mycket av kontorsarbetet som skildras i Aaron Sorkins tv-serier utspelas på obekväm arbetstid.

Det är naturligtvis ingen slump.

I samtliga Sorkins berättelser om fiktiva tv-redaktioner - Sports Night om en sportkabelkanal, Studio 60 on Sunset Strip om en kabelsatirshow och nya The Newsroom om en kabelnyhetsstation - hettar arbetspassen inte till förrän efter mörkrets inbrott, när deadlines och livesändningar närmar sig och både friktioner och vänskaper flödar över gränsen för normalt kontorsarbete.

Men den obekväma arbetstiden (som givetvis var lika påfallande i Sorkins största succé, Vita huset) handlar inte om att han tar hänsyn till dessa miljöers reella arbetstider utan att han älskar dem.

Inget betyder så mycket för arbetsnarkomanen Aaron Sorkin som själva romantiseringen av obekväm arbetstid; besjälandet av generiska kontorslandskap där sammansvetsade redaktioner fångats av sina egna passionerade ideal, triggade och tragglande för att till slut kunna enas om den mest geniala och behjärtansvärda post-universitetsakademiska ideologin att filtrera och dekonstruera omvärlden med.

Ofta regnar och åskar det utanför. Det dröjer nästan en timme in i den 73 minuter långa The Newsroom-premiären, men visst börjar det åska i en nyckelscen. Sorkin skyggar överhuvudtaget inte för att lasta på i soundtracket. Redan i inledningssekvensen - en både samtidsfebrig och starkt over-the-top-Sorkinsk parafras på Sidney Lumets legendariska "I'm mad as hell"-öppning i Network från 1976 - ackompanjeras klimax med honungslen sentimentmusik.

Jeff Daniels spelar ett överrutinerat nyhetsankare vars liberalkonservativa ideal slumrat in så till den grad att han kallas "Leno" för att han numera får sina miljondollarskontrakt för att han aldrig längre säger vad han tycker. Men under ett politiskt polariserat panelsamtal inför en publik av journalistikstudenter tycker han sig få syn på sitt livs största, och före detta, kärlek bland ansiktena i auditoriet och något gnistrar till. Först i en svavelosande hatorgie som chockar den unga publiken, sedan i en nostalgisaltad litania som fängslar den, om hur starkt och stolt USA förr i tiden stod upp för det sanna och rätta.

Detta är upptakten till en nästan skrattretande osannolik händelsesekvens som utmynnar i att Daniels rollgestalt finner sig elektrifierad i ett nytt slags äkthetssökande, supersanningssägande nyhetsprogram, som en Messias där Murrow och Cronkite är Gud, med sitt ex (Emily Mortimer) som huvudproducent. Hon, i sin tur, är trött på näradödenupplevelser som krigsreporter i Mellanöstern och hon är den som i slutscenerna av premiäravsnittet knyter ihop storysäcken så att man bara sitter och gapar i ett låst läge mellan löjets skratt och den där patenterat Sorkinistiska mysrysningen.

Det finns mycket att ogilla i premiäravsnittet. Blogg- och twitterskämten känns lika nattståndna som de gjorde redan i Vita huset (på detta område har The Good Wife satt en standard som Sorkin snarast borde uppdatera sig om), interaktionen mellan skådespelarna (som i sig är ypperligt castade) liknar ibland tv-teater (särskilt bedrövligt när den nye seniorproducenten gör entré genom att snubbla på en väskrem) och det långa, lärda och ärkelöjliga pseudociterandet och allegoriserandet av Don Quijote skriker kill-your-darling (något Sorkin aldrig lyssnat på). Och rent topic-mässigt är Sorkin lika överskattad som hans generationsrival och överman David E Kelley är underskattad.

Men det finns också mycket att gilla. Intrigbygget, tempot, persongalleriet, kontorsromanserna (dock mer flirtigt som i Sports Night än självbiografiskt som i Studio 60) och framför allt det speciella berättargreppet att låta serien utspela sig för två år sedan och med verkliga nyheter (i premiären oljeriggskatastrofen utanför Louisiana och iPhone-prototypen som glömts på en bardisk).

Och det som skimrar mest, förutom den förunderligt förlåtande Sorkinatmosfären, är det dramaturgiska hantverket. Det finns numera något unket och suspekt över en kulturreaktionär medel­ ålders manlig auteur - men en genuin auteur kan alltid berätta en historia.

 

Kjell Häglund

Kjell Häglund är redaktionschef på Residence

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!