Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Desirée Ahokas Schein/Dick Harrison:
Från en säker källa...

FÖRE DETTA VÄNNER. Efter utgivningen av Den motvillige monarken tog affärsmannen Anders Lettström kontakt med den undre världen. Carl XVI Gustaf svarade med att säga upp kontakten. Foto: Stefan Söderström

Är kungen utsatt för en medial komplott? Det menar författarna Desirée A. Schein och Dick Harrison i en ny bok.
Salka Hallström Bornold läser en kungakramande pamflett som påminner mer om bondkomik än om journalistik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

DESIRÉE AHOKAS SCHEIN OCH DICK HARRISON | Från en säker källa... Sanningen om kungaskandalen | Ica Bokförlag, 180 s.

Det är synd om människorna. Är det även synd om kungen?

I SvD pågår en liten serie med emfatiska litanior i ämnet, författade av högadliga figurer. Sist slog Madeleine Leijonhufvud, professor emerita, fast att konstnären Ohlson Wallins kungasatiriska verk är vuxenmobbing av "två försvarslösa människor", som, nota bene, "inte är några makthavare". Utan "två personer som fötts respektive genom giftermål fått representationsfunktioner" (SvD 6/10).

I Desirée A. Schein. Från en säker källa..., av Desirée A. Schein och Dick Harrison, går den bilden igen. Det är en passionerat kunga­kramande pamflett med det enda syftet att beslå den nu två år gamla reportageboken Den motvillige monarken med lögn. Författarna driver tesen att "stripperkongen" – blott en sörjande, sökande medmänniska! – i själva verket utsatts för en gigantisk komplott.

Den inte så lite kränkta tonen slås an redan i prologen. "Skandalskapande journalister", får vi veta, "låter sig förblindas av pengar och personliga agendor". "Mediedreven tillåts växa in absurdum", gödda av "publicist­isk girighet" och ett "i vissa kretsar brinnande hat mot Sveriges statsskick". Vart ska detta förtappade tillstånd leda? Jo: till "en skräckvärld". Ett samhälle "där ingen medborgare går säker".

 

Dick Harrison. Foto: Foto: Sanna Dolck Sådär håller det på. Bajs kastas till höger och vänster, allra mest i riktning mot kunga­granskande journalistik och i synnerhet mot en av Den motvillige monarken-författarna, Deanne Rauscher.

Paradoxalt nog gör sig boken skyldig till allt som den anklagar Den motvillige monarken för att vara: konspirationsteoretisk, skamlöst spekulativ, osjälvständig i förhållande till sina källor, hårdnackat subjektiv. Försöken att rentvå kungen från de berömda nattklubbs­besöken är så absurt invecklad läsning att det gränsar till bondkomik. Som oskyldig läsare får man den där känslan av att ha hamnat i klorna på den fullaste människan på festen. Man vill slita sig, men blir återigen dränkt i verbala spyor.

Vartefter blir man dessutom gruvligt fundersam över författarnas egna agendor. Varför har till exempel långa partier utformats som försvarstal för Anders Lettström, kungavännen som blev non grata på slottet efter att ha beblandat sig med gangsters? Hur kommer det sig att Camilla Henemark, vars komprometterande historia hittills inte dementerats av hovet, knappt nämns? Vilket motiv drivs Schein av, researchern som visat sig ha nära kontakt med Lettström? Kan det vara som kändisreportern Daniel Nyhlén hävdade i Medierna (P1 27/10), att projektet finansierats av en av kungens vänner? Ja, vilka är de egentliga upphovsmännen bakom denna blåblodiga smörja?

Mysteriet tätnar. Det enda som framstår som glasklart är dess förspel: historieprofessorn Dick Harrisons offentliga avståndstagande från boken. Om det stämmer att hans bidrag till manuset förvanskats, då har han mina sympatier. Ingen tjänar på att förknippas med den här snaskiga produkten – allra minst kungen själv.