Deras köttiga kroppar står alltid i centrum

KONST | RECENSION. Moderna museet i Stockholm har dukat upp ett överdådigt allkonstverk av konstnären Nathalie Djurberg och musikern Hans Berg, ett närmast maniskt myller av skulptur, måleri, video, animation, scenografi, ljud och musik. Surrealisterna skulle utan tvekan utdelat sitt högsta betyg: merveilleux – med en något farligare innebörd än vårt ”underbart”.

Det första vi möter är en parad av osannolika, exotiska, prunkande fåglar i ett slags technicolor, flankerade av stora videoprojektioner på väggarna. Vi sugs in i en värld där fasan är granne med skrattet – vilken demiurg härskar här? Videofilmerna är som de hemskaste sagor av bröderna Grimm men där sensmoralen har ersatts av en grymhetens teater och det glada vansinnet. Fekalier, kroppsvätskor, sex, sadism och komik, liksom stigna ur ett barns ocensurerade fantasivärld.

LÄS MER – Peter Cornell: De bästa verken låter libidon få fritt spelrum

Moderna museet

De två konstnärerna fick sitt stora internationella genombrott på Venedigbiennalen 2009 med installationen ”The Experiment” som nu visas på Moderna museet, en labyrintisk park med tropiska växter i bemålad keramik och metall, ackompanjerad av tre videofilmer av vilka en har titeln ”The Cave”. Alla Djurbergs filmer är animationer av dockor och miljöer med hjälp av en primitiv och mödosam så kallad enbilds-teknik som ger händelseförloppet en suggestiv ryckighet. Kvinnorna är ofta sexiga bimbos med plutmun och männen dräglande biskopar eller också är alla djur som hos Disney. I verket ”The Potato” visas filmerna i tre grottor. I centrum står som alltid den karikerade, köttiga kroppen, här i ett par mycket obscena animationer på temat modern. 

Grotta – därifrån har vi etymologin till ”grotesk”. Jag tror det ordet bäst beskriver Djurbergs och Bergs estetiska kategori – och den har långa anor. Man kunde rita upp en genealogi, ett helt sällskap från Hieronymus Bosch, surrealister som Lautréamont, Pierre Molinier och Hans Bellmer till samtida konstnärer som Paul McCarthy, Robert Crumb, Cindy Sherman, Tilda Lovell och filmaren John Waters. 

Sex och urin

Underligt nog kan det groteska tabubrottet väcka en känsla av upprymdhet, som i de gränslösa karnevalerna. Ingen, inte heller en så originell konstnärsduo som Djurberg och Berg skapar i ett tomrum, de tillhör den groteska traditionens vilda trädgård. Kanske är Rabelais folkliga komik själva myllan, i alla fall är hans roman om Gargantua utgångspunkten för den analys av det groteskas ambivalenta anatomi som gjordes av Michail Bakhtin. 

Hans kriterier kunde lika gärna gälla Djurberg och Berg som Rabelais: hur den slutna kroppen genomgår metamorfoser, öppnas upp och briserar i hål för sex, urin, exkrementer och utväxter. Gränsen mellan kropp och kosmos utplånas, kroppar föder kroppar och inkorporerar hela världen i både fasa och befrielse eller som Bakhtin skriver, ”inom bildskapandet besegras den kosmiska skräcken av skrattet.” 

Men allt i douns allkonstverk är inte karnevaliska excesser och groteska kroppar. Där skymtar oväntat glimtar av en, ska vi säga, andlig värld. Väggarna i en av de burleska interiörerna är prydda med gamla heliga ikoner och ett av videoverken, ”The Black Pot” har en helt egen karaktär där abstrakta former svävar omkring i ett ljudlandskap, de kunde vara hämtade från Kandinsky eller de tankeformer – ett slags andliga utsöndringar – som teosoferna kartlade.

LÄS MER – Peter Cornell: De egyptiska konstnärerna var inga dåliga kopior

Peter Cornell är författare, hedersledamot i Konstakademien och konstkritiker på Expressens kultursida.