Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Deras kärlek gör hål i verkligheten

Pajtim Statovci.
Foto: Pekka Holmstrom / Norstedts
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

I ”Kungarnas land” vävs en kärlekshistoria i krigets Kosovo samman med myten om demonormen Bolla.

Martina Montelius läser Pajtim Statovcis nya roman där de onda handlingarna inte har den botten vi föreställer oss.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur ser de egentligen ut på insidan, ”uschlingarna”, som PO Enquist kallade dem - de människor vi tar avstånd från, de onda? Den frågan är väl en av våra vanligaste, och svaret är nog inte det vi önskar oss när vi bespottar och fördriver dem, för att markera det moraliska avståndet mellan dem och oss själva. 

Foto: Norstedts

Den gifte familjefadern och aspirerande författaren Arsim slår sin fru och sina barn, utan samvetskval. Att växa upp i rädsla är bättre än att först som vuxen inse hur mycket man har att vara rädd för, resonerar han. Under resonemanget ligger det kalla faktum att han aldrig har älskat sin fru, och aldrig velat ha sina barn. Han gifte sig för att tillfredsställa sin pappa. Frun är precis som han blivit lovad: undergiven, ”tystlåten på gränsen till dövstum”. Längre in i berättelsen ser vi hennes styrka, men den tar sig inte de uttryck läsaren önskar. Det är styrkan hos den som uthärdar. Vad tycker vi hittills om Arsim? Ett riktigt svin, inte sant. 

Lägg då till att han våldtar en pojke, döms till fängelse för det - men inte skäms. Pojken var fet och ful. Arsim äcklades av honom. När han döms ser han framför sig hur han sparkar in tänderna på pojken, som efter våldtäkten skickat dussintals sms till honom, kladdiga sms där det står ”Jag älskar dig”. Arsim vill köra över pojken och lämna liket att ruttna på asfalten. Nu då? Nu hatar vi Arsim. Eller: vi borde. 

Till och med sveket, att vara gift med en människa och älska en annan, reduceras till en ovidkommande omständighet.

Men innan hans vidrighet blottats har författaren Pajtim Statovci visat oss något annat: en kärlekshistoria. Vi befinner oss i mitten av 1990-talet, och strax innan kriget mellan serber och albaner bryter ut möter albanske Arsim den serbiske läkarstudenten Miloš, och de börjar älska varandra. Det är en sådan kärlek som skapar ett hål i verkligheten. Både i den obönhörliga praktiken och i männens inre liv. Den här sortens kärlek gör människor vackra. Den gör smutsen omkring dem vacker. Till och med sveket, att vara gift med en människa och älska en annan, reduceras till en ovidkommande omständighet, underordnad det enda viktiga: att det är möjligt att bli så ren, så vacker, som just vi är i just vår kärlek. 

Men när Arsim tvingas fly till Turkiet med sin familj, och Miloš går in i kriget, slits de isär. Arsims familj får känna på hur det är att vara flyktingar - att till och med barnen endast betraktas och värderas utifrån sitt ursprung, i stället för som vanliga barn. Det är här Arsim hittar den fjortonårige pojken. Det är här hans barn lär sig att vara rädda för honom. Miloš anteckningar från mentalsjukhuset han hamnar på efter sin krigstjänstgöring visar oss hur han blev en som ofta ber om ursäkt för sådant som inte är hans fel. Men också hur kriget, förbluffande snabbt, karvar ut kratrar i hans förmåga till vad vi som sällan ställs inför hot om slakt stolt brukar kalla ”empati”. 

I den här berättelsen, sammanvävd med myten om demonormen Bolla, har de onda handlingarna inte den bakgrund och botten vi föreställer oss. Inte alls. Prosan, mästerligt översatt från finskan av Camilla Frostell, visar oss känslomässig amputation som lever i samma organism som förmågan till odödlig ömhet och kärlek. Det är inte konstigt. Sådana är vi. 


PROSA

PAJTIM STATOVICI

Kungarnas land

Översättning Camilla Frostell

Norstedts, 266 s.


Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursidor.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta, säger”, säger Horace Engdahl.