Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Deras ilska gör mig fluffig i bröstet

Scen ur ”Succession”. Foto: Hbo/Kobal/REX / Copyright (c) 2018 Shutterstock. No use without
Anna Björklund (mitten) tillsammans med Bianca Meyer (vänster) och Moa Wallin (höger). Foto: JOSEFINE BACKSTROM / JOSEFINE BACKSTROM

I tv-serien ”Succession” gestaltas en familj där man bryr sig tillräckligt mycket om varandra för att våga bråka. 

Anna Björklund har en idé om konfliktens betydelser. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I förra veckan kastade jag en liten papperslapp i bordet framför mig när jag blev förbannad på ett möte. 

Min kollega svarade att ett så våldsamt beteende kan man inte ha i ett professionellt sammanhang. Vad som hänt innan spelade ingen roll, jag hade använt handen vilket är ett fysiskt tecken på aggression och sånt är reserverat för problematiska Dramaten-skådisar. Ilska är ingenting man håller på med så där bland folk.

Så är det ju. Mea culpa. Vem har ens konflikter? Riktiga vänner bråkar ju inte, de slutar bara höra av sig. Ett jobbigt ex är lätt att blockera, syskon man inte kommer överens med slutar man träffa, barndomskompisar man inte håller med är satta på mute och gränsen för vrede i en jobbrelation går som sagt långt före att sprätta pappersbitar. 

Man borde inte kasta saker om man tycker man tycker man lidit en oförrätt, man borde skaffa en revenge body.

Att det då och då ändå finns anledning att bli arg spelar ingen roll. En tjej som dyker upp och skriker är en psychobitch även om hon var den som blev bedragen. Och det kanske är bra, vad blir bättre av att gorma? Katharsis-teorin är vetenskapligt motbevisad och man kan ju inte uppfostra andra vuxna, så lika bra att bara låta leva. 

Att lyckas själv är det bästa straffet, säger de. Man borde inte kasta saker om man tycker man tycker man lidit en oförrätt, man borde skaffa en revenge body och hålla sina små tummar för att alla som någonsin behandlat en illa ångrar sig när de ser en på bild. Så är det ju. 

Samtidigt längtar jag varje vecka till nästa avsnitt av ”Succession”. HBO-serien handlar om de fyra inkompetenta arvtagarna till Logan Roys fiktiva medieimperium och karaktärerna är bundna till varandra inte bara med blodsband, utan av gemensamma aktieintressen och miljardtals dollar. 

Den äkta flockkänslan är närmre naturtillståndet, brutal och blodtörstig.

Jag blir alldeles fluffig i bröstet när de vidriga barnen Roy skriker åt varandra. När de blir förbannade, vilket är stup i kvarten och med goda skäl, så tar de i. De är inte rädda för att ”slösa energi”, de hotar inte att säga upp kontakten vid minsta motstånd. 

Juridik och pengar har gjort så att ingen av dem är utbytbar och ingen kan uteslutas. Familjen Roy behöver alltså inte leva i konstant rädsla att bli övergivna eller utfrysta om de visar negativa känslor. De kan bry sig på riktigt, så som andra inte vågar.

Jag trodde att ”Succession” skulle vara skämt om de feodala strukturerna i ett familjeföretag, men satiren är på de andras bekostnad, de som tror att en gruppgemenskap är som i en saftreklam, med handhjärtan och slappa lögner om ”kärlek” och att ”finnas där”. Den äkta flockkänslan är närmre naturtillståndet, brutal och blodtörstig, som i familjen Roy. Och att stanna i rummet när det hettar till gör människorna argare och jobbigare, men på något sjukt sätt också lättare, helare – och roligare. ”Succession” får mig att längta efter ett sammanhang där man bryr sig tillräckligt för att orka bråka. 

Av Anna Björklund

 

Anna Björklund driver podden ”Della Q” och medverkar i Tankesmedjan i P3.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.