Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den vänsterprasslande kungen hyrde in pöbeln

Ernst Brunner.Foto: Caroline Andersson
Lars Sjöberg.Foto: OLLE SPORRONG

Vi vet inte ens hur en av våra främsta kompositörer såg ut.

 Lars Sjöberg läser Ernst Brunners roman om Johan Helmich Roman och hans tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Minns ni 3D-bilderna som flödade över i dags- och veckopress för några årtionden sen? Man skulle lugnt och oavvänt men utan att stirra eller fixera betrakta en till synes meningslös bild tills det med ens avslöjades tydliga konturer av exempelvis Skriet, en noshörning eller utsikten över Rio de Janeiro med Jesus och allt. För det mesta framträdde motivet efter ett par minuter, men ibland var det som förgjort.

Ernst Brunner betraktar och begrundar 1700-talet och väntar på att Johan Helmich Roman skall dyka upp, ”den svenska musikens fader”. Det är ingen enkel uppgift. Hur etablerad  ”Drottningholmsmusiken” än må vara är dess upphovsman en märkligt undanglidande figur.  

 

LÄS MER: Så mycket tjänar en framgångsrik poet 

Hur såg han ut?

Vi har inget porträtt av honom och de knapphändiga signalement som bevarats är så svepande diffusa att de kunde gälla vem som helst. Hans musik, om aldrig så välbevarad, tillhör inte en epok då en tonsättares känslor och förehavanden kunde följas snart sagt dag för dag. Återstår att läsa kontrakt, lönelistor, petitioner, inköp av noter, enstaka bevarade brev etc.  

På det viset kan vi se honom  spela violin i en av de slupar som 1717 härbärgerade Händels ”Water Music”. Ett par år senare sitter han vid andrafiolernas fjärde pult i Royal Academy of Music. Två gånger besöker han London, den andra gången kring årsskiftet 1735-36, och därom vet vi inte mycket mer än att han haft en utgift på 814 daler kopparmynt. 

Carl Michael Bellman.Foto: DAGENS NYHETER

Men vi kan vara säkra på att han hörde Händels rykande färska ”Alexander’s Feast” på Covent Garden. Dess smittande ”Bacchus ever fair and young” är alltför besläktad med Drottningholmsmusikens menuett och därmed också med Bellmans ”Käraste bröder” för att ignoreras. 

Huvudpersonen blir ibland perifer

Det är ofrånkomligt att vi emellanåt tappar Roman ur sikte. Vi måste ha den historiska bakgrunden utförligt målad för att han skall få konturer. Det kvartssekel som förflöt mellan 1719 och -44 med det illustra paret Ulrika Eleonora och kung Fredrik av Hessen, senare utökat till ett menage à trois med inte mindre illustra Hedvig Taube, måste tillhöra den svenska historiens djupaste lågvattenmärken. 1727 låter kungen resa en schavott på Riddarholmen, där han ämnar hugga huvudet av den med statsfinanser sparsamme greve Mauritz Vellingk

Pöbel inhyrs försedd med gatsten. Vad har detta med Roman att göra? Ingenting, förmodligen. Men varje dag måste Roman passera torget i fråga med noter till kopparstickare Geringius, för just kring pågående Vellingkprocess låter han för första och enda gången trycka egna verk - de tolv triosonaterna med flöjt och violin. 

Det är synd att Roman själv så sällan kommer till tals, för han är en stimulerande bekantskap när han någon gång uttalar sig i språk- eller jordbruksfrågor eller med penna drypande av etter guidar oss genom det romerska sällskapslivet.

Läsaren bjuds in i pusslet

Ett beundransvärt pussel har Ernst Brunner lagt åt oss, där även läsaren inbjuds att leta efter eventuellt saknade bitar och foga samman hemliga mönster. Hur var det Voltaire formulerade det?  ”Att vara tråkig är att säga allt”. Och är det så att ”Likt ett skeleton” är mera engagerande som vital tidsskildring än som uttömmande konstnärsporträtt, så beror det i så fall mer på konstnären än på hans levnadstecknare.

Jag reserverar mig dock inför själva titeln, en typisk kill-your-darling  som avser Romans sista tid, fjorton (!) fasansfulla år med växande muncancer, femtio år före morfinets tillkomst. Och så ville jag gärna se en tydligare härledning av alla citat liksom ett detaljerat personregister. Wikipedia går varm, men jag litar hellre på Brunner.

 

ROMAN

ERNST BRUNNER

Likt ett skeleton: Johan Helmich Roman - hans liv 

Bonniers, 645 s.

 

Lars Sjöberg är musikkritiker på Expressens kultursida.