Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den turkiska arméns sista kuppförsök?

Kaos utbröt i Turkiet på fredagskvällen i samband med ett kuppförsök.Foto: Defne Karadeniz / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Kaos utbröt i Turkiet på fredagskvällen i samband med ett kuppförsök.Foto: Ali Unal / AP TT NYHETSBYRÅN
Kaos utbröt i Turkiet på fredagskvällen i samband med ett kuppförsök.Foto: Gokhan Tan / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE

 För att förstå kuppförsöket i Turkiet måste man förstå militärens självbild.

Ingmar Karlsson förklarar hur Erdogan-epoken vänt upp och ner på en logik som styrt landet i snart ett sekel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Militärkupper i Turkiet

1960

Armén störtade regeringen som leddes av Demokratiska partiet. Dels för att regeringen började lätta på de hårda antireligiösa lagarna, dels på grund av den politiska spänningen i landet. Den störtade premiärminister Adnan Menderes samt hans utrikes- och finansministrar hängdes ett år senare.

1971

Militären tvingade den konservative premiärministern Suleyman Demirel och hans regering att avgå. Krigslagar infördes och en regering med “experter” som ministrar tillsattes.

1980

Generalerna tog över makten i ett Turkiet i djup kris. Landet stod nära inbördeskrig med våldsamma sammandrabbningar mellan höger- och vänstergrupper.

1997

Militären tvingade den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan och hans regering att avgå – med motiveringen att dessa ville införa religiöst styre. Men armén tog inte makten själv utan tillät sekulära politiker att bilda regering. Ett år senare förbjöds Erbakans parti.

Det misslyckade kuppförsöket i Turkiet måste ses i ljuset av den turkiska republikens historia.

Republiken grundades 1923 efter ett befrielsekrig lett av Mustafa Kemal som gått till historien som Atatürk (”turkarnas fader”) . På ruinerna av det osmanska riket, som deltagit i första världskriget på Tysklands sida, ville han skapa en modern nationalstat. Turkiet skulle vända ryggen mot historien och Mellanöstern och i stället bli en del av Europa och den moderna världen.

Två huvudprinciper låg till grund för Atatürks projekt: Den ena var att religionen skulle hållas utanför politiken. Den andra att militären också skulle hållas på avstånd.

Men armén förblev ändå en bärande pelare. I ett tal 1931 sade han:

"Varje gång som den turkiska nationen tog ett steg framåt riktade den blicken mot sin armé. Armén leder ansträngningarna att uppnå våra nationella ideal. Den turkiska nationen ser armén som dessa ideals väktare."

 

LÄS MER: Turkisk militär försökte genomföra statskupp

 

En första militärkupp genomfördes 1960 då premiärministern Adnan Menderes anklagades för att ha förrått denna idé. Militärledningen framtvingade en koalitionsregering mellan de stora partierna.

 

1970-tal: Kupp och "expertregering"

Efter drygt tio år av skakigt politiskt läge, i mars 1971, trädde arméledningen in igen. Den skickade ett ultimatum till premiärministern med krav på reformer "i kemalismens anda" som följdes av en militärkupp. En expertregering tillsattes för att genomföra de reformer som arméledningen ansåg nödvändiga för landets räddning.

Efter en ny period av politisk instabilitet tog militären åter makten i september 1980. Undantagstillstånd utropades. Den här gången gavs inte bara regeringen, utan hela den politiska klassen, ett kollektivt ansvar för det politiska kaos som rådde. Alla partier och fackföreningar upplöstes. Ett militärt säkerhetsråd övertog de lagstiftande och exekutiva funktionerna. På nytt skulle en expertregering styra under tre år då landet skulle bli moget nog för ett parlamentsval.

En arresteringsvåg gick över Turkiet. Både nationalister och islamister fängslades men framför allt drabbades vänstergrupper.

 

1990-tal: Militären pressade fram avgång

Det politiska läget stabiliserades inte när ett flerpartisystem återinfördes. Oron kulminerade när det islamistiska partiet (Refah), där Recep Tayyip Erdogan var medlem, blev största parti efter parlamentsvalen 1996. Partiet ingick en koalition med den dåvarande premiärministern Tansu Ciller efter ett löfte att stoppa de korruptionsundersökningar som skulle inledas mot henne.

Under ett möte den 28 februari 1997 förklarade arméledningen att den ”reaktionära islamismen” utgjorde en fara för staten och för nationens säkerhet. Den gav regeringen en 18-punktslista med ”goda råd”. Budskapet gick fram. Regeringen avgick. Detta har kallats "den första postmoderna statskuppen".

Men nästa gång militären skulle försöka gå emellan hade det hänt något med Turkiet.

 

2000-tal: APK-epoken

I parlamentsvalet 2002 fick AKP, efterföljaren till Refah, drygt 34 procent av rösterna med Erdogan som partiledare. Det innebar egen majoritet, tack vare den tioprocentsspärr som införts efter militärkuppen 1980 och som innebar att halva väljarkåren saknade parlamentarisk representation. Tonen mellan regering och opposition hårdnade och gick mot en öppen kollisionskurs när en efterträdare till den avgående presidenten Ahmet Necdet Sezer skulle väljas i augusti 2007. Sezer hade sett sig själv som en garant för den sekulära ordningen. Han hade återremitterat flera av AKP:s lagförslag till parlamentet och i andra fall sänt dem till författningsdomstolen. Och han hade konsekvent utnyttjat sina utnämningsbefogenheter till att placera kemalister på nyckelpositioner i förvaltning och rättsväsende.

AKP ställde nu upp sin utrikesminister Abdullah Gül som kandidat.

Som ett motdrag presenterade oppositionen en nytolkning av proceduren för ett presidentval som saknade stöd i författningen.

Erdogan utlöste nyval till parlamentet som skulle följas av en folkomröstning om en ändrad procedur för presidentval.

Även den här gången reagerade armén. Generalstaben utfärdade en ny varning på sin hemsida och underströk att presidentvalet var knutet till frågan om Turkiets sekulära system. De väpnade styrkorna inte stillatigande kunde åse hur detta hotades, skrev man.

Men den här gången tog det inte skruv. Regeringens svar kom prompt med en erinran om att generalstaben var underställd regeringschefens myndighet.

För första gången i republikens historia besvarades därmed ett hot om militärt ingripande i politiken med samma medel. Försöket att genomföra en statskupp via nätet misslyckades.

AKP kunde nu föra en valkampanj där partiet framställde sig som offer för ett auktoritärt system. Efter fem år vid makten kunde partiet höja sitt röstetal med mer än tio procent. Gül valdes till president.

Det var här grunden lades för den snabba och allt hårdare polarisering som kluvit det turkiska samhället itu. Flera ledande militärer arresterades på tvivelaktiga grunder anklagade för kuppförsök och genom nya utnämningar tycktes Erdogan ha tagit kontrollen över armén – för övrigt ett av de krav som EU ställt för ett medlemskap – med en växande maktfullkomlighet som följd.

 

Två utvägar

Militären har alltså en försvagad roll. Med tanke på det är det minst sagt svårt att förstå vilka överväganden som legat bakom kuppförsöket den här gången.

Utgången visade också att den tid är förbi då armén sågs som folkets garant mot vanstyre och korrupta politiker. Även oppositionspartierna, inklusive det kemalistiska republikanska partiet som ser sig som Atatürks politiska arvtagare, har tagit avstånd från kuppen.

Problemet med den hårda polariseringen kvarstår dock. Den stora frågan nu är: Kommer Erdogan att utnyttja kuppförsöket till att ytterligare skärpa motsättningarna och fortsätta vägen mot putinisering av Turkiet ? Eller kommer han i stället att försöka att spela rollen av statsman och landsfader och överbrygga de skyttegravar han grävt?

 

Av Ingmar Karlsson

kulturen@expressen.se 

 

Besök Expressen Kultur på Facebook – där kan du kommentera artiklar