Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Den som sett krig tar värnplikt på allvar

Duraid Al-Khamisi, författare.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER
I veckan meddelade regeringen att värnplikten återinförs.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

I veckan meddelade regeringen att värnplikten återinförs. 

Duraid Al-Khamisi funderar över vad erfarenheten av krig gör med människors syn på att göra lumpen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag var liten och fortfarande bodde i det gamla hemlandet, kom en farbror hem en dag studsande på två kryckor. Han hade ett stort gipsomslag om benet. Ett par veckor senare kom nästa farbror skuttande på samma vis, men med ett ännu större gipsomslag. När jag frågade fick jag till svar att det var under en militärövning som skadan uppkommit. 

Många år senare förstod jag att det var ett låtsasingrepp. Farbröderna hade betalat en läkare i hemlighet, genomgått en operation (ett litet snitt strax under knät) – just för att slippa det militära. 

De var guldsmeder tillhörande en religiös minoritet och trivdes förmodligen inte med den stekande värmen, de tidiga morgnarna eller det hårda slitgörat. Men de hade också sett vad krigets fasor gör med ett folk. Inte konstigt att de valde bort den påtvingade samhörigheten. 

Värnplikt och gemenskap

Det händer att jag då och då stöter på en alkis i trakterna. Häromdagen skulle jag köpa pizza och då satt han i den lokala baren med en öl på bordet och blicken fastnaglad vid tv-skärmen. Han följer ytterligare ett krig på nära håll. 

Jag föddes i Irak, men är kurdisk medborgare, sa han, utan att titta åt mitt håll. Vet du vad vi fick lära oss av att trycka bredvid varandra i skyttegravarna? Att alla soldatkroppar börjar lukta när de lemlästats av en raket och lämnats att ruttna i solen. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig, förtryckt eller förtryckare. Samma förruttnelse som drabbar din kamrat kommer även att drabba dig. 

Inte heller det är en konstig tanke. 

Någonting säger mig att en kropp som gräver en grop, ett armtag som lyfter en spade, åt sin kamrat – syster eller broder – skapar band bortom de vanliga banden. 

Om vi tänker oss ett hyreshus som delas av en blandning av sekulära, troende och ateister, då måste det ju finnas en gemensam referenspunkt. Något som förbinder dessa individer till ett kollektiv. En skylt i tvättstugan med en gemensam uppmaning: ”tvättiden bör respekteras”. 

Så önsketänker jag att lumpen kan bli. En institution som förenar människor. En sektor som rycker privilegierade ur deras trygghetszoner. 


Duraid Al-Khamisi

Duraid Al-Khamisi är författare.