Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den skummande skrönan drunknar i virtuosa vågor

Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Foto: NOK
Eva-Marie Liffner.Foto: DANIEL PEDERSEN / NOK

Stockholms landmärke, fullriggaren af Chapman, är döpt efter en skeppsbyggare från Göteborg.

Ulf Olsson översköljs av hans smorda munläder i en roman med gotiska hallucinationer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Den vars trängtan är att sitta bland skäggiga beckbyxor och lyssna till skepparhistorier, så som de framförs av en stark och rask grabb från blåshålet Göteborg, kan nu få sitt lystmäte – och inte blir det sämre av att grabben är en fröjd att skåda. I Eva-Marie Liffners roman ”Vem kan segla” sparas det inte på klichéerna, tvärtom slösas det med dem, när nu sjöbussens svada skall blandas med den gotiska romanens hallucinationer.

Det är vad som sker i Liffners roman. Dess dokumentära grund är historien om friherren af Chapman, grabben som hittade sätt att snabbare bygga krigsfartyg. Han slutade adlad – och som ett flytande vandrarhem i turist-Stockholm. Frågan är om inte Liffners roman kommer att sluta som en hyllvärmare på biblioteket i Sjöhistoriska museet, någon sjömil längre österut.

Också ”Vem kan segla” innehåller den språkliga virtuositet som är Liffners särmärke som författare. Chapman pratar på, man låter sig ledas av pratet, och det är som om detta tal kan fortsätta hur länge som helst, episod läggs till episod. Också när Liffner flikar in uppenbara historiska felaktigheter accepterar man denna påhittade sjuttonhundratalssvenska. 

Byxan luktar inte

Ändå blir jag missnöjd: vad handlar detta om? Finns här någonting som står på spel? Finns här någon berättelse?

Eller är ”Vem kan segla” bara en skröna, utkastad till läsarens möjliga förnöjelse?Chapman berättar om hur illa London och Themsen doftar. Men om man som läsare inte känner ett dugg av denna doft, då tycks skrönan förfelad. Och en beckbyxa som inte får sin historia att dofta…?

När vinden skralnar får man paddla sig fram i motvind. Här tycks mig läsaren tvungen att göra det. Liffner har skapat en ”homunculus” av en historisk gestalt, och egentligen gör väl varje historisk roman det: skapar en konstlad figur, ett beläte. Men det litterära underverket att ”se en människa väckas till liv” inträffar tyvärr inte här.

 

ROMAN

EVA-MARIE LIFFNER

Vem kan segla

Natur & Kultur, 244 s.

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.