Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den sista cigaretten med min pappa, Jörn Donner

Skribenten Otto Gabrielsson, son till Jörn Donner.
Foto: Alison De Mars / Schildts & Söderströms
Jörn Donner vid Harry Scheins begravning.
Foto: MARTINA HUBER

Jörn Donners son fick ärva en handgjord askkopp med en svastika som hans pappa ska ha gjort som pojke.

Otto Gabrielsson skriver om en fader som gick upp i rök.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTUR. Jag röker ibland. Trots att jag ofta lovat att aldrig göra det mer. Det sker i en villfarelse av att livet bara går att leva just i detta nu. Åtminstone köper jag aldrig cigarretter. Än mindre skulle jag investera i något så arkaiskt som en askkopp. Men för några månader sedan fick jag en i gåva. Det är en klumpig pjäs, tillverkad i Finland under kriget av ett barn. De små händerna har på vardera sida skurit ut två gluggar där cigarretten ska få vila. Askkoppen har ett lock med en liten knopp på. Ett sprött och klingande ljud uppstår hur försiktigt man än lyfter på ovandelen.

Jag har ännu inte brukat den, för det är den alltför helig. En släktrelik. Pojken som gjorde den började inte helt överraskande att röka. Enligt egen utsago runt en miljon cigarretter, många rökta i offentligheten och inte sällan framför kameran. Expressens kulturjournalist Nils Schwartz placerade honom en gång på en andraplats över den svenskspråkiga kulturens mest klassiska rökare.

I botten av askkoppen framträder ett mönster av ben som sparkar åt fyra olika riktningar. Jag ser framför mig hur det då föräldralösa barnet sökte tilltro till något beskyddande under kriget och därför stansade in hakkorset som en hyllning till Finlands då starkaste värn för fortsatt självständighet – Hitler. Führern såg ner på rökning men tillät det i pragmatisk anda under kriget. Efter den slutgiltiga triumfen skulle tobaken förbjudas med motiveringen att det germanska folket ska leva utan laster.

Askkoppen som Jörn Donner ska ha gjort som barn.
Foto: PRIVAT
Foto: PRIVAT

Kan ett barn vara nazist eller är det en logisk omöjlighet? Jag lutar mot det senare.

Det kändes försonande för mig att ta emot den där askkoppen. Jag höll den med mina båda händer på en veranda i finska Hyvinge i somras. Den där pojken som formade askkoppen formade även mig. Det första jag sa var att jag nu var helt nöjd med det jag fått från min far. Mina släktingar skrattade glatt. Och jag med, utan att förstå varför. Det tog ett tag att ta mina egna ord på allvar.

Jörn Donner 1985.
Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Jörn Donner 1976.
Foto: RAGNHILD HAARSTAD / TT

Jag har många gånger fått frågan vad jag saknar hos min pappa. Det brukar ta en stund innan jag kan leta fram ett svar; våra kontaktytor var så få, korta och trasiga. När han stannade upp i livet med en drink och en cigarett efter ytterligare en dags arbete kunde han hamna som i ett transcendentalt tillstånd i dimman. Där och då tror jag nästan att jag älskade honom.

Denna figur skapade mig, som han beskriver som ett misstag och framtidslös.

Ibland när jag tar en cigarett tänker jag också på pappas leende. Det är som att han framträder i rökmolnet som hologrammet efter Darth Vader under ”Star wars” slutscen. Skrivandet var hans lasersvärd som han svingade så länge han levde. Han riktade det mot pratkvarnar: politiker, journalister och förlagsredaktörer och inte minst sin egen svenska avkomma. Jag vet inte vilka mörkare eller ljusare makter som förde honom hit. Jag vet bara att han och hela hans livsgärning är en orimlighet. Det var förmodligen därför han kallade sig en mammut och jag benämnde honom som en papput. Varelser som det krävs fantasi för att förstå att de ens funnits. 

Denna figur skapade mig, som han beskriver som ett misstag och framtidslös. Men jag är nöjd med min tillvaro. För att jag överhuvudtaget existerar. Som en hyllning till livet borde jag som ett farväl ta ett sista djupt andetag. Sen andas ut, se upp mot röken. Minnas honom. Fimpa en sista gång. Lägga på locket. Och med det låta papputen och min egen rökning slutgiltigt få vila i en och samma ask. För att aldrig mer öppnas. 


Av Otto Gabrielsson

Otto Gabrielsson utkom i våras med boken ”Vildhavre. Sista brevet till pappa” (Schildts & Söderströms), en uppgörelse med Jörn Donner.

JÖRN DONNER

Jörn Donner var en av Sveriges och Finlands i särklass största kulturpersonligheter. Han föddes 1933 i Helsingfors och dog också där tidigare i år. Donner verkade som en extremt produktiv svenskspråkig finländsk författare, filmregissör, tv-personlighet, kritiker och politiker. Han var bland annat producent för Ingmar Bergmans storverk ”Fanny och Alexander”, vilket gav honom en Oscar.

Donner har själv berättat i sina memoarer, ”Mammuten” (2013), att han som barn under krigsåren var nazivän och avslutade sina brev med ”Heil Hitler!”. Då var Finland allierat med Hitlertyskland mot Sovjetunionen. 

Efter kriget blev Donner i stället under en tid kommunist.