Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den sista bilden på min farmors syster

Daniel Schatz farmors storasyster, Jaffa Gorzyczanski, tillsammans med ett av sina barn.
Foto: PRIVAT
Daniel Schatz.

Inom ett decennium är de flesta av Förintelsens ögonvittnen borta.

Daniel Schatz skriver på Förintelsens minnesdag om ett porträtt av två mördade släktingar – hans sista fragment från det judiska Centraleuropa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FÖRINTELSENS MINNESDAG. Jag fascinerades tidigt av det svartvita porträttet i farmors fridfulla lundensiska vardagsrum. Var gång jag ställde frågor om den vackra kvinnan som teatraliskt omfamnar ett litet spädbarn på porträttet, möttes jag av ett undfallande svar. Farmors blick var kärleksfull men sorgsen.

Bilden fick hänga i fred, ovanför skåpet där finporslinet förvarades, under farmors sista 30 år i livet. Den hade följt henne över den polsk-ryska gränsen i flykten undan nazismens barbari. 

Farmor hade gömt bilden i innerjackfickan under den efterföljande deportationen till Stalins Gulagläger. Bilden överlevde den sibiriska skogstaigans mördande vinterklimat som med skärpa skildrats i Aleksandr Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen”. Hon bar den med sig vid flykten till ett liv i fred och frihet i Sverige 1968, till följd av den polska kommunistregimens antisemitiska kampanj som markerade slutpunkten för de polska judarnas historia.

Jag förstod först vid elva års ålder att bilden utgjorde det enda kvarvarande minnet från spillrorna av det judiska Centraleuropa som en gång var men inte fick finnas. Fotografiets centralgestalter, farmors storasyster och kusin, hade mördats under Förintelsen. 

Ägaren till huset sover än i dag under svastikasniderierna.

15 år senare genomför jag en resa i fragment av berättelser, bilder och kvarvarande dokument från en svunnen tid. Jag besöker de platser jag hört så mycket om, men varken farmor eller andra judiska familjer återvände till. Städer, gator och torg, väckta till liv i Isaac Bashevis Singers författarskap, som vilar i dödens skugga. Platser byggda på ruinerna av en försvunnen civilisation där minnet förvandlats till historia.

I den sydöstra polska staden Lublin sjunker jag in i historien, glömmer nuet och förstummas över hur så många kunde försvinna från denna plats på så kort tid utan att efterlämna några spår. Jag sätter mig på en parkbänk i stadens gamla judiska kvarter och börjar prata med 86-åriga Jadwiga.

Talades det mycket om det judiska Lublin under hennes uppväxt? Ingenting, svarar hon. Det var som att denna del av stadens historia aldrig existerat.

Jag går förbi SS-Gruppenführer Odilo Globocniks forna hus, där gravstenar från judiska begravningsplatsen fått tjäna som stenläggning i trädgården. I egenskap av chef för Operation Reinhard - nazisternas arbetsnamn för Förintelsen av Generalguvernementets judar - ansvarade denne österrikare för förintelselägren Bełżec, Sobibór och Treblinka. Ägaren till huset sover än i dag under svastikasniderierna.

Utanför Lublin tar jag mig, med hjälp av en taxichaufför, till skogen där farmors släktingar med barn tog sin tillflykt till undan Hitlers bödlar. En otäckt fridfull plats där tankar, sånger, debatter, ömhet och skratt utraderades i våldets kraft. Någonstans i dessa skogrika trakter – utan blodspår eller gravplatser – sköts de ihjäl av tyska soldater efter att deras gömställe avslöjats av villiga medlöpare i den polska lokalbefolkningen.

Inom ett decennium är de flesta av Förintelsens ögonvittnen borta.

När vi i dag högtidlighåller Förintelsens minnesdag minns vi de sex miljoner som mördades systematiskt och industriellt, däribland en och en halv miljon barn. Siffran är så enorm att det är lätt att glömma att det bakom varje ansiktslöst nummer döljer sig en individ med hopp och drömmar, som i de flesta fall inte ville annat än leva. Minnet av en utsläckt värld lever kvar genom de få fotografier som överlevde kriget.

”Det som hände tidigare kan hända igen. Vi är alla tänkbara offer, tänkbara gärningsmän, tänkbara åskådare.” Orden kommer från en av världens främsta forskare kring Förintelsen, Yehuda Bauer.

Trots att Förintelsen manar till nödvändig reflektion om hur världen ser ut i dag, tycks vi intet ha lärt av historiens skändligheter. Det vittnar Kambodjas och Rwandas moderna historia om, liksom massgravarna på Srebrenicas, Darfurs och Sinjars blodbesudlade slätter.

Det förflutnas spöken tycks inte avskräcka dagens förövare. Det visar dagens antisemitism, från ytterkantshögern, den yttersta vänstern liksom från våldsbejakande islamister och svenskar med bakgrund i Mellanöstern som tagit med sig det gamla landets konflikter och fiendebilder till Europa.

Vi såg hatet blottas när den IS-sympatiserande terroristen Amedy Coulibaly sköt ihjäl fyra människor och tog 15 som gisslan i den judiska matbutiken Hyper Cacher i Paris 70 år efter Auschwitz befrielse. Han förhörde alla noga om namn, ålder – och religion. Coulibaly var ute efter judarna. 

Ett liknande hat kom till uttryck när folkmassor med knutna nävar samlades på Malmös gator förra året skrikandes på arabiska att de ska döda judarna. I samma stad skyddar pansardörrar och skottsäkra glas den judiska församlingslokalen.

Inom ett decennium är de flesta av Förintelsens ögonvittnen borta. När det levande minnet förvandlas till historia underlättas arbetet för dem som försöker få världen att glömma. Då blir det än lättare att upprepa det som vi sa aldrig skulle få ske igen. Om inte i exakt samma skepnad så i en ny form.

Skyldigheten att minnas liksom att motarbeta hat och antisemitism är grundläggande, men inte tillräcklig. Vår moderna historia illustrerar nödvändigheten att lära av det förgångnas brutalitet genom ett konsekvent försvar av frihet, demokrati, universella mänskliga rättigheter och rättsstatens värderingar.

Den tysta majoritetens likgiltighet inför vår egen civilisations största katastrof visar hur viktigt det är att det internationella samfundet ingriper i tid – med vapenmakt om så krävs – för att förhindra nya folkmord och brott mot mänskligheten.

Ur skuggan av Förintelsens dödsmaskineri har, med Yehuda Bauers ord, tre nya budord uppstått: ”Du skall icke vara en förövare. Icke ett offer och icke en passiv åskådare till massmord, folkmord eller en tragedi av samma slag som Förintelsen.”  

När vi i dag högtidliggör det värsta brottet i Europas moraliska historia upprepar politiker, debattörer och skribenter återigen klichéer om ”aldrig igen”.

Antingen har det inte sagts tillräckligt ofta. Eller så fungerar inte besvärjelsen.


Av Daniel Schatz

Daniel Schatz är fil dr i statsvetenskap och fri skribent, tidigare Visiting Fellow vid Harvard, Stanford, Columbia och New York University.