Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den sexuella extasen gör oss alla till förlorare

Foto: Shutterstock
Foto: OLLE SPORRONG

 Klarar samhället av att vi tappar kontrollen i extasens ögonblick? 

 Helena Granström skriver om männens oro i Arnault-domens spår. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är sen onsdagskväll på en restaurang i centrala Stockholm, vi har just beställt in ytterligare varsitt glas vin när domen mot Jean-Claude Arnault kommer på tal. De tre männen vid mitt bord är överens: Man blev nervös. Alla blev det. Hade de, någon gång, tillsammans med någon kvinna, gjort någonting som skulle kunna ha uppfattats som ett övergrepp? 

Möjligen är det ovidkommande – vem som helst kan som bekant vara en våldtäktsman – men jag kan kanske ändå nämna att ingen av mina bordskamrater bär något av den gränslösa kulturmannens kännetecken; tvärtom är de allihop sådana män som man skulle kunna fastna i en mörklagd hiss tillsammans med utan att uppleva något annat än trivsel. 

Efter vårt samtal den där kvällen frågar jag vidare, och de tycks ha haft rätt. Alla blev nervösa – det vill säga, alla män blev det. 

De flesta kvinnor, däremot, verkar snarast ha börjat fundera över hur många av deras tidigare sexpartners som gjort sig skyldiga till något som kan klassas som våldtäkt. (Alla som någon gång hållit ett hårt tag om sin partners huvud under oralsex? Hoppas att de har gott om plats i fängelserna.) Av alla jag talat med om detta har faktiskt inte en enda kvinna uttryckt oro över att själv kunna ha uppfattats som en förövare, medan i princip samtliga män har gjort det. 

Tappa kontrollen i lustens hetta

Jag kommer att tänka på denna skillnad, och på det samtal som fäste min uppmärksamhet vid den, när jag läser läkaren och författaren Astrid Seebergers debattinlägg i SvD. Seeberger anför ett antal tekniska invändningar mot hovrättsdomen mot Arnault, men framför allt gör hon något annat: hon använder sig av uttryck som mig veterligt knappt har förekommit i det offentliga samtalet på senare år. 

Saker och ting kan ske utan avsikt ”i lustens hetta”, skriver Seeberger, ”i upphetsningens stund”. Det är ord som bär på en självklar visshet om att människan, i somliga situationer, inte fullt ut är herre över sig själv. Men, slår det mig, är denna visshet överhuvudtaget självklar?

De tre männen vid mitt bord den där kvällen var alla medvetna, återhållna, väl avvägda på den kulturella medelklassens vis. Vad som oroade dem var, tror jag, helt enkelt tanken på att de, om så bara för ett ögonblick, hade förlorat kontrollen. 

Män har oftare sex med sig själva i centrum

Och i detta finns – om jag ska tillåta mig att bli inte hobbyjurist, men väl hobbysexolog – nog också svaret på varför oron för att ha begått oavsiktliga övergrepp är så ojämnt fördelad: det är ett uttryck för att män i högre grad än kvinnor tillåter sig att hänge sig åt sin egen sexuella upplevelse, och därför i stunder inte vara fullt receptiv gentemot sin partner – inte av ointresse, utan som en direkt konsekvens av ytterst mänskliga begränsningar. 

Att vara fullständigt lyhörd och fokuserad på den andres njutning under en sexualakt är i och för sig en kraftfull garant mot att begå några övertramp, men det är också en nästan lika kraftfull garant mot att själv kunna njuta. Man skulle, med andra ord, önska att fler kvinnor fann det möjligt att tillåta sig samma sak. 

Utan att göra några påståenden om skuldfrågan i fallet Arnault tror jag att domen, och i synnerhet de mediala reaktionerna på den, måste läsas mot bakgrund av den tid vi lever i; en tid i vilken människans förmåga till självkontroll framställs som i det närmaste obegränsad. 

Vi förväntas kunna utöva inflytande över vår hälsa, vårt åldrande, våra tankeprocesser och sinnesstämningar, och mellanmänsklig interaktion uppfattas som en storhet möjlig att kvantifiera, formalisera och utvärdera med hjälp av standardiserade mått. 

Har vi plats för extasen?

I den mån vi ens längre förstår oss själva som biologiska varelser, gör vi det utifrån en föreställning om att vi med våra unikt mänskliga förmågor, förkroppsligade i modern vetenskap och teknik, har förmågan att överskrida och modifiera denna biologi.

Att ett samhälle med denna syn på människan får en komplicerad relation till sexualiteten säger faktiskt sig självt. Hur ska man, utifrån rådande idéer om mätbarhet och kontroll, förklara de situationer i vilken människan är, inte har, sin kropp, och där just detta utgör själva lockelsen?

Längtan efter ett tillstånd av befrielse från medvetandets begränsande och dömande instanser – ett tillstånd där man på samma gång befrias från, och helt och hållet blir ett med, sig själv – genomsyrar stora delar av den mänskliga kulturen. 

Den religiösa hänryckningen, konstupplevelsen, mötet med det sublima i den vilda naturen; alla har de människans vilja att slippa ur det egna jagets fasta grepp gemensamt. 

Om vi inte fullständigt ska förneka den sexuella extasens existens, både som dröm och realitet, måste vi också erkänna att denna extas i viss mån är en flykt från de förväntningar, roller och sociala konventioner som styr vårt vardagliga liv, och förstås också i hög grad präglar våra sexuella relationer. 

Ensamma tillsammans

Sexualiteten är, när den vänder sig mot ett yttre objekt, utåtriktad i en uppenbar mening – men det går inte att komma ifrån att den till lika del är inåtvänd. Den tillfredsställelse som begäret söker är i grunden någonting som äger rum inuti den egna kroppen, även om det sker intill den andre – på samma sätt som intensiv smärta en ordlös erfarenhet som i viss mening isolerar den som upplever den. 

Just denna dubbelhet hos sexualiteten gör ett begrepp som ömsesidighet så komplicerat: Jakten efter njutning kan jag dela med den människa jag har intill mig, men njutningen som sådan kan jag bara dela med mig själv.  

Som bland andra Martina Montelius och Rebecka Kärde har konstaterat är det juristernas jobb att avgöra hur våldtäktslagstiftningen bör utformas för att så få skyldiga som möjligt ska gå fria, men oskyldiga inte heller riskera att dömas. Vad som emellertid inte kan avfärdas som ett ärende för fackmännen är ett samtal om vad skuld och oskuld egentligen är. 

Det kreativa sexet

För att kunna njuta krävs trygghet – givetvis i form av en förvissning om att inte bli utsatt för våld och tvång, men också i form av en frihet att släppa kontrollen, och för ett ögonblick överlämna sig till de självsvåldiga krafter vars spelplats man är. 

Sexualiteten är inte alltid kreativ – kanske i synnerhet inte när man följt med en enträgen kulturprofil hem från krogen – men i bästa fall är den faktiskt just det, och kreativiteten är till sin natur en kraft som undgår inflytande från människans medvetna, kontrollerande delar. 

Oavsett hur explicita krav vi ställer på samtycke, måste den som befinner sig i en sexuell situation i någon mån agera utifrån sin känsla, och den som agerar utifrån sin känsla kan förstås ta fel. 

Att förlora kontrollen över den egna kroppen och dess uttryck gör oss i den tid vi lever redan till förlorare – frågan är om det också med nödvändighet gör oss till förövare?

 

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är Standardmodellen. 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!