Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den seende dandyn

DEN DÖENDE DANDYN. Nils Dardels mest kända verk.

Margareta Sörenson ser Nils Dardel på Moderna museet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

NILS DARDEL OCH DEN MODERNA TIDEN

Moderna museet, Stockholm

Till 14/9

Nils Dardel.Med EU-valet i ryggen kan man verkligen komma på sig med att sucka: nu var det 1914. Högerextrema, främlingsfientliga och rasistiska grupperingar som återigen vill sätta käppar i hjulet för en av modernismens och modernitetens stora landvinningar: pluralism, tolerans, öppenhet.

Nils Dardel är långt ifrån den enda som vi skulle behöva tacka, inte bara för konsten, utan för att ha gått i spetsen för individualismen, 1900-talets trots allt största ism. Då fanns inte EU men det var en självklarhet för det tidiga 1900-talets intellektuella och konstnärer att bo i Paris eller Berlin, att se kontinenten som sin. Nils Dardel kastade sitt aristokratiska von men behöll adelns tradition av resande och kosmopolitiskt umgänge.

Moderna museets stora sommarutställning "Nils Dardel och den moderna tiden" är en inventering av Dardels verk som vidgar betraktarens perspektiv. Tänker man Dardel, tänker man dandy och då "Den döende dandyn", målningen där en vacker och välklädd yngling lämnar livet omgiven av lika slanka, välklädda sörjande.

I den unge mannens hand en spegel: dandyns bild av sig själv är både en teaterlek med roller och en bekännelse om mänsklig narcissism. Men Nils Dardels måleri är mycket mer än så och utställningen välkomnar dramatiskt till "Dårhuset", en scenografi från 1920 till baletten med samma namn för ett av svensk kulturhistorias kortaste och mest excentriska projekt, Svenska baletten i Paris.

 

Rolf de Maré, kompaniets ledare och ägare, var sedan länge nära vän med Nils Dardel, som lotsade den smällrika de Maré bland gallerierna och guidade hans inköp av Braque och Picasso, som han senare donerade till Moderna museet.

Utställningen och curerande John Peter Nilssons essä "Den demokratiska dandyn" i katalogen diskuterar intressant hur man kan se på Dardel och hans plats i konsthistorien. Han var "en modern konstnär - men inte en entydig modernist", föreslår Nilsson, en konstnär som prövade olika stilar, som var lika ambivalent när det gällde konstens tradition och förnyelse som när det gällde livsstil: bohem och adelsman, bisexuell, familjefar och promiskuös, flitig och festande med skämtsam adress "c/o Operabaren".

 

Så i utställningen hittar man, lite förvånad, kubistiska skärgårdsbåtar vid Nybrokajen, eller expressionistiskt yppig kluddighet som besjunger den svenska sommaren vid Rättviks hotell. De fina porträtten, många traditionella och andra genomskådande, nästan karikerande. Och så alla de egenartade och mest kända bilderna svävande mellan drömbild, teater, sagobok, barnslighet, dödsnärvaro. Gnistrande färgrika, gracilt eleganta, precisa i en diffus värld av associationer, tankar och drömmar.

Det är bilder som är naiva så som barns bilder kan vara det, samtidigt som målningarna utgör en väv av moget komplicerade symboler med droppande blod, liemän och skelett, nakna kroppar, asiatiskt stiliserade kompositioner och "platta" bilder som leder tankarna till serieteckningar och bilderböcker. Han påstod inget, förespråkade inget. Inget annat än det dardelska mottot:

Varför inte tvärtom?