Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den rasistiska
ikonens logik

Gunilla Bergströms Alfons Åberg med icke-stereotypa vänner.

Joanna Rubin Dranger fortsätter debatten om Lilla hjärtat och rasistiska stereotyper i barnlitteraturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Debatten om Liten Skär och alla små brokiga verkade till en början handla om illustratören Stina Wirséns stereotypa bild av ett svart barn i en animation. Snart framkom att det fanns fyra småbarnsböcker med samma figur. Efter sex veckors debatt, visar det sig att filmen och böckerna är en del av ett internationellt varumärke som använder den rasistiska stereotypen som dekor på en uppsjö produkter. Nu växer frågan ytterligare då Svenska Filminstitutet rekommenderar Liten Skär och alla små brokiga som film i skolan. Samtidigt visar Svenska Ambassaden i Tokyo, i samarbete med Svenska Institutet och Föreningen Svensk Form, produkter prydda med pickaninny-replikan Lilla Hjärtat, som exempel på god svensk design.

För att förstå varför Stina Wirsén använt stereotypen, trots sin uttalade antirasistiska ambition, måste man förstå hur stereotyper fungerar.

 

Wirsén har ingående förklarat att det var ett medvetet val att använda en stereotyp bild av ett svart barn och "fylla den med något nytt och positivt". Samtidigt har hon uttryckt att Lilla Hjärtat inte kunde se ut på något annat sätt, och frågat; hur ska man då kunna göra "en liten stiliserad svart" figur? Argumentationen rör sig i en cirkel mellan fyra felaktiga påståenden.

1. Det finns inga mörka eller svarta barn i barnkulturen.

Jo, det har funnits svarta barn i svensk barnkultur i 30 år. Den bild som inte finns är just den stereotypa bilden av "en svart".

2. Det är "laddat" och "känsligt" att göra en bild av ett svart barn eller en figur.

Nej, tecknade bilder av svarta är inte "laddade" med några rasistiska konnotationer. De blir laddade om man gör just stereotypen.

3. Om man inte kan göra "en svart" som Lilla Hjärtat, det vill säga just som stereotypen, kan man inte göra någon svart figur alls.

Självklart kan man teckna svarta barn och vuxna – och svarta stiliserade figurer – på ett oräkneligt antal sätt. Precis som man kan teckna vita barn och vuxna och vita figurer på lika många sätt. Man kan göra en liten stiliserad svart figur på alla sätt – utom just stereotypen.

4. Frångår man stereotypen ÄR det inte längre "en svart".

Stereotypen har nått sitt inneboende mål: att vara den enda tänkbara gestaltningen av svarta människor.

Påståendet om att det inte finns svarta barn i barnkulturen och/eller föreställningen om stereotypen som den enda riktigt sanna bilden av ett svart barn, repeteras under debatten i olika kombinationer av Sverker Lenas (DN 11/9), Makode Linde (DN 14/10), Ann Heberlein (Sydsvenskan 14/9). Den som går längst i föreställningen om hur ett svart barn egentligen ser ut är Ulf Stark (DN 13/9): "...att försiktigtvis mildra sådant som kan associeras med något anstötligt. Att rensa i rabatten. Att göra det svarta lite lagom kanelbrunt. Att göra fylliga läppar smala. Och sätta en keps på krulligt hår. Att helt enkelt smygskandinavisera dem med annat ursprung och hudfärg."

 

Detta är den rasistiska ikonens triumf: Stereotypen som den enda sanna bilden av ett svart barn. Trots att svarta människor inte är svarta till färgen, inte har gigantiska ljusa läppar och vita ögonglober och fem spretande flätor på huvudet – och inte är djurlika. Eller?

Wirsén och andra har i debatten framfört en annan hårresande logik; om ett barn som ser Lilla Hjärtat inte uttrycker att figuren är rasistisk, då är den inte det. Självklart kan barn i tre-fyraårsåldern varken verbalisera eller reflektera över rasistiska stereotyper, men Lilla Hjärtat blir en ny generations ikon för hur "en svart" ser ut, som i sin tur repeteras vidare in i nästa generation och nästa. Ett cirkelresonemang i självspinn mot framtiden.

 

Joanna Rubin Dranger

kulturen@expressen.se

Joanna Rubin Dranger är professor i illustration på Konstfack.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!