Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den radikala islamismen låter sig inte viftas bort

Jan Guillou.Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN
Martin Aagård.Foto: Aftonbladet
Jan Guillou.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Martin Aagård.Foto: MICHAELA HASANOVIC / MICHAELA HASANOVIC EXPRESSEN

Aftonbladet-profilerna Jan Guillou och Martin Aagård gör gemensam sak när de ifrågasätter journalistiken om Gävlemoskén.

Karin Olsson tycker att de borde hålla sig till den principiella diskussionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jan Guillou skrev i helgen i samband med sin Aftonbladet-kolumn att ”Säpokollaborerande journalisters jakt på verkliga eller inbillade imamer” är ett hot mot rättssäkerheten.

Jag vet inga journalister som ”kollaborerar” med Säpo. Men däremot finns det rakryggade reportrar som granskar islamism och radikalisering i Sverige. Det finns också åtskilliga nyhetsdeskar som följer utvecklingen om de sex nyligen släppta männen, som enligt Säpo är nyckelpersoner i den radikala islamistiska miljön i Sverige och anses utgöra ett hot mot rikets säkerhet. En bedömning som Migrationsverket och regeringen skrivit under på.

Gävlemoskéns imam Abo Raad, en av de sex män som togs i förvar av Säpo.Foto: GEFLE DAGBLAD

Den enda journalist i det här sammanhanget som jag vet har kollaborerat med säkerhetstjänster är faktiskt Jan Guillou själv, men då sovjetiska KGB. Expressens Guldspadebelönade avslöjande 2009 gjorde att han utökade sina då färska memoarer rejält till pocketutgåvan. Tidigare tyckte han inte att det var så intressant att berätta om de fem år som han hade kontakt med KGB, trots att hans motiv varit att wallraffa. Något avslöjande om de sovjetiska agentvärvningarna kom aldrig. I stället lade Guillou under många år ansenlig kraft på att håna de tidningar och reportrar som skrev om KGB:s framfart i Sverige.

Aagårds mysintervju med Al-Duhan har mött hård kritik.

Numera är det andra saker som Jan Guillou hånar, som bevakningen av männen med koppling till Gävlemoskén, nagelfarna av både Säpo och medier. Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Anna Gullberg har i Expressen redan svarat i två artiklar på Guillous oinitierade förolämpningar av tidningens granskningar.

Hon har också skrivit om Aftonbladets tillförordnade kulturchef Martin Aagård som i en rad artiklar gjort sitt bästa för att underminera journalistiken om Gävle-männen. Det är för deprimerande att upprepa blottorna i Aagårds försvarstal, men jag vill ändå poängtera att han inte ens bemödar sig om att ställa en fråga till Raad Al-Duhan, som han intervjuar i ett långt reportage, om varför han dödshotade Anna Gullberg. 

Aagårds mysintervju med Al-Duhan har mött hård kritik, inte bara i Expressen utan också i tidningar som DN (”Man får bara inte vara så naiv inför islamismen”), Fokus (”Hur dum kan man göra sig?”) och Gefle Dagblad (”När dödshot inte leder till kritiska motfrågor”).

Anna Gullberg, tidigare chefredaktör för Gefle Dagblad.Foto: Annelina Bjernulf

I ett kränkt försvar i Aftonbladet försöker Martin Aagård få det till att Anna Gullberg och jag har varit stygga mot honom som person, när vi själva verket har kritiserat det han har skrivit.

Själv har jag också, det ska tillstås, ett problem med Aagårds övergripande intellektuella gärning. Han tillhör den vänster som tror att ens fiendes fiende måste vara ens egen vän, och det har vid upprepade tillfällen lett honom till tveksamma sammanhang och argumentationer.

Jag hade knappast brytt mig om Guillous och Aagårds omsorg om Gävlemännen om de hade hållit sig till den principiella diskussionen. Säpo ska självklart granskas och kunna kritiseras. Lagen om särskild utlänningskontroll (LSU), som gjorde att männen kunde vara förvarstagna i ett halvår och sedan få besked om utvisning, bör också diskuteras. Det är myndighetsbeslut som får långtgående inverkan på människors liv och underlaget till varför någon anses hota rikets säkerhet kan vara sekretessbelagt även för den berörda själv. Överklagan av beslut sker direkt till regeringen. 

Det finns till och med professorer i rättsvetenskap som tycker att förfarandet är högst problematiskt.

Efter två terrordåd på Drottninggatan och hundratals IS-anslutna svenskar i Syrien och Irak borde ingen kunna vifta bort problemet.

Men problemet är att Guillous och Aagårds ärende också är ett annat. De försöker ge sken av att islamismen inte är något vidare problem i Sverige. Och särskilt inte bland just de här männen, hur de nu kan veta något om det. De är mer engagerade i att göra ner den granskande journalistiken om Gävlemoskén, än att ta reda på själva hur det ligger till.

Efter två terrordåd på Drottninggatan och hundratals IS-anslutna svenskar i Syrien och Irak borde ingen kunna vifta bort problemet med radikalisering. Men Aftonbladet har lyckats bära fram inte mindre än två viktiga profiler som gör precis det. Det får man ändå, efter all annan kritik, tillstå är lite imponerande.

 

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen.

Är tiden ute för sossen som landsfader?

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.