Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den perfekta stormen på det härliga havet

<p>Ur "Figure a sea".</p>Foto: Urban Jörén
<p>Perfektion.</p>Foto: Urban Jörén
Laurie Anderson, här med livskamraten Lou Reed.Foto: Brendon Thorne

Nils Forsberg ser Cullbergbaletten röra sig i trygga vatten när den gör Deborah Hays "Figure a sea".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Havet har fått en tydligare bismak av död i dessa dagar. Den senaste tidens bilder av överfulla båtar och döda kroppar på stränder som sköljt genom världens medier har gjort det svårare att tänka på havets andra sida.

Havet som väg, som möjlighet, som horisont. Som platsen där liv uppstod.

Ungefär halvvägs in i Deborah Hays "Figure the sea" sveper drunkningsångesten också in, när en av dansarna övergår från de vajande rörelserna och från golvet sträcker armarna mot en räddning som aldrig kommer.

Det sker lika plötsligt och sömlöst som allt annat i föreställningen, och snart flyter koreografin i väg åt andra håll, i andra mönster. Här berättas inte en historia, här ekar det i stället av tusentals historier som sammantaget gestaltar en bild av evig förändring. Börjar man tänka på Jackson Pollocks måleri är det svårt att sluta med det.

En koreografins gigant

 

Deborah Hay, född 1941, är en av den (post)moderna koreografins giganter. Hon dansade för Merce Cunningham på 60-talet och har sedan dess försökt skala bort allt som inte är kropp, rörelse och rum. I "Figure a sea" citeras visserligen allt från den klassiska balettens positioner till irländsk stepp à la "Riverdance" (!) men det är krusningar på ytan.

Efter drunkningsepisoden skruvas intensiteten upp. Laurie Andersons musik eller rättare sagt ljudillustrationer, det är mest elektroniska ackord som sätter grundstämningar eller enkla fraser som upprepas när det inte bara är tyst får inslag av puls och rytm.

 

Imponerande är för svagt

 

Mot slutet kommer så en storm. Den är som allt annat i föreställningen kontrollerad, ensemblens tekniska skicklighet i kombination med Hays exakta vision av vad hon vill åstadkomma lämnar inget åt slumpen, det ser bara ut så. Imponerande är ett för svagt ord.

Men någonstans här, i perfektionens trygga hamn och med den estetiska kontrollens flytväst på, infinner sig också en saknad. Efter förnimmelsen av brutal naturkraft, av några stråk arkaisk råhet, av den dödsskräck som havet också står för. Den som vi i dessa dagar inte har kunnat undfly.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.