Ibland får man för sig att arbetslinjen är ett nytt påfund. Det är den inte. Andan – det semi-existentialistiska "du är vad du gör" – har naturligtvis svävat över stora delar av senkapitalismens 1900-tal. Men först med alliansen utnämndes den till ny statsreligion.
I Turteaterns Den nya gudomliga komedin placerar Erik Holmström in vår tids avfällingar från denna den enda sanna tron i Dantes nio Inferno-kretsar. Ledsagare: Sven Otto Littorin (Holmström själv) iförd kåpa och medeltida snabelmask.
Alliansvänner bör nog ta med sig någon vuxen att hålla i handen – det här är bitvis otäckt. I första kretsen ligger latmaskar och avhoppade studenter och drar sig, torterade av barnkörer som sjunger "Morning has broken". Därefter i fallande ordning: de som levde för semestern och nu får uthärda evigt regnväder, kritikerna av arbetsfördelningen: Aristoteles, Marx, Arendt, Solanas, de som inte konsumerade tillräckligt, fildelarna, strejkarna...
Greppet är snillrikt och ger fingret åt både genrer och god smak. Än lutar det åt Hieronymus Bosch som buskis, än åt filosofisk satir. Formkollektivet Bonthrop – som ligger bakom scenografin och kostymen – understryker arbetsreligionens mekanik med ett slags dockteaterestetik där det mesta är gjort i papper och därmed lika gesvint utbytbart som vilken Saab-anställd som helst. I detta rum sliter ensemblen så det stänker om deras anleten. Det står till och med en stank av intorkad svett kring Littorin när han far runt i publikutrymmet.
Ändå är det först när Den nya gudomliga komedin börjar formulera sig med fler grepp än de ironiska och omedelbart flabbvänliga som den blir något mer än inspirerat vänsterhandsploj.
Samma dag som detta skrivs varslar Telia Sonera 2 000 personer och Dala-Demokraten meddelar att två tredjedelar av de anställda förmodligen ska bort. I Turteaterns skärseld får representanter för alla dessa ansiktslösa forna arbetstagare, numera friställda stående "till arbetsmarknadens förfogande", lära sig hur man utstrålar entusiasm, självförtroende och anställbarhet.
En lyckligt fnittrande jobbcoach (fenomenala scenskolepraktikanten Madelen Evertsson) formaterar tålmodigt om de jobbsökandes språk så att de lär sig att uttrycka hur mycket de "älskar stress och utmaningar" och modifierar därefter deras ansiktsuttryck:
"Det är det suget i ögonen som arbetsgivarna vill ha!". Slapptaskar som försöker avvika från arbetslinjen blir tagna på bar gärning av ett tutande högtalarlarm och fångas därefter snabbt in.
Och det är här som Turteatern på sitt visserligen rabulistiska vis får ett konstnärligt grepp om det auktoritära draget i arbetslinjen som filosofi. Alla ska jobba. Oklart varför. För att upprätthålla produktionen och därmed systemet. Men om man inte tror på systemet? Dra åt helvete!
Nu är dock det senare en plats där man går miste om Holmströms vision av arbetslinjefundamentalisternas himmelrike. Ett slags zenbuddhistiskt tillstånd där alla gränser mellan fritid och arbete slutligen har suddats ut, där allt och inget är jobb.
Över alla dessa saliga slavsjälar svävar chefen Beatrice (likaledes fenomenala scenskolepraktikanten Nina Rudawski) med ett heligt leende. Lika mycket en boss som en kompis, lika mycket auktoritet som hon utger sig för att vara jämlike. Så länge man inte skärskådar jämlikheten alltför noga.
Det är fiffig, orättvis och ursinnig teater. Återstår alltså inte annat än att entusiastiskt applådera det gedigna, tja, arbete som Den nya gudomliga komedin är. Må djävulen ta mig om inte Turteatern – efter Ferdydurke, Juliette och Scummanifestet – har gått och blivit Stockholms piggaste teaterscen. Det måste vara en fröjd för ensemblen att jobba där.