Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den moderna konsten bjuder ingen tröst

GAMMAL SORG. Phrasikleia, Ariston från Paros, cirka 550 före vår tideräkning.
Foto: Wikimedia Commons
Synnøve Persen, ur serien "Sámi Flag Project,” 1977.
Foto: MATHIAS VOELZKE
Kettly Noël, "Zombification", 2017, performance och installation.
Foto: MATHIAS VOELZKE
Lois Weinberger, "Debris Field", 2010.
Foto: MATHIAS VOELZKE

På Documenta 14 i Aten samlas den modernaste konsten världen har att erbjuda.

Döden på Drottninggatan tvingar in Nils Forsberg i antikens svala hallar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Okej, vi ska ha varenda cent ni är skyldiga och ni måste reformera hela ert samhälle. Men vi slänger med lite samtidskonst åt er som kompensation.” 

Nej, så gick det inte till när värdskapet för världens jämte Venedigbiennalen viktigaste konstutställning delades för första gången. 

Documenta, som sedan 1955 hållits i Kassel ungefär vart femte år, började som en västtysk bekännelse till den modernistiska konsten efter Tredje riket och i opposition mot socialrealismen i öst. 

Gränsen gick bara några mil från Kassel.

För några år sedan kom beskedet att den fjortonde upplagan även ska hållas i den grekiska huvudstaden. 

Protester har hörts från båda sidor. Kassel har inte velat förlora sin turistmagnet (860 000 besökare 2012!) och i Aten har det muttrats lite om kulturimperialism. 

Men Documentaledningen menar att en dialog är nödvändig och att det handlar om solidaritet med det krisande Grekland.


LÄS MER: Nils Forsberg om Documenta 13 i Kassel 


Mongoliska akvareller och grönländska rappare

”Learning from Athens” är titeln, men mer än att lära något handlar det om ”av-lärande”, förklarar Documentas konstnärlige ledare, den 47-årige tysken Adam Szymczyk

Nya modeller för samhället, alternativ till den nyliberala ordningen, pengar och politik är inte allt, en annan värld är möjlig.

På utställningsarenorna runtom i Aten manifesteras det här med berättelser från lite andra håll än de vanliga. 

Man möter mongoliska akvarellmålare, nigerianska nyrealister och grönländska rappare, alternativa röster som ska visa på alternativa system.

Långt ifrån allt är nytt, tvärtom. Samiska broderier samsas med gammal albansk socialrealism i ett nytt sammanhang. 

Bäst gillar jag Lois Weinbergers redovisning av objekt (tändsticksaskar, barnskor, en mumifierad katt …) funna under föräldrahemmet i Tyrolen, Dale Hardings silikonobjekt balanserande mellan våld och perversion och Nikos Hadjikyriakos-Ghikas stillsamma silvergelatinfotografier från 1930-talet av en grekisk landsbygd där tiden verkar stått stilla.

Dådet på Drottninggatan väller in

Men under den andra pressdagen gör sig en annan verklighet påmind. Just hemkommen till hotellet för en kort paus mellan alla lågmälda filmer, montrar med dokument och visuellt snåla installationer, väller nyheten om vansinnesdådet på Drottninggatan hemma i Stockholm in i sociala medier.

Att sedan ge sig ut och se ännu fler arkiv eller ett ”Kropparnas parlament” där det visst ska hållas seminarier under utställningsperioden är … svårt. 

Det här är inget nytt, det som visas på de internationella spjutspetsutställningarna handlar om främst politik och kritik av nyliberalismen, inte om något så pjoskigt som … tröst.

Det är som att gå in på ett bibliotek för att hitta något existentiellt att bläddra i men bara hitta Hardts och Negris ”Imperiet”, en Foucault-antologi och en gammal etnografisk studie om fiskenäringen i Ulan Bator.


LÄS MER: Documenta som ovärderlig riktpunkt i efterkrigstidens konst 


Sorg och saknad för 2 500 år sedan

Mot bakgrund av verkligheten hemma i Stockholm ger just då det mer att fly in på Arkeologiska museet och se en arkaisk skulptur till minnet av en älskad dotter som aldrig fick bli vuxen. 

Man får lära sig att kvinnor i antikens Grekland knappt sågs som människor, med dagens språkbruk var den strukturella diskrimineringen massiv, men den sorg och saknad som här förmedlas över 2 500 år är så tät att den går att ta på.

Sådant ingår inte i den avancerade samtidskonstens … ja, diskurs.

Arrangörerna understryker att utställningen är helt på lika villkor med den som öppnar i juni i Kassel. 

Ändå är det den som alla man pratar med ser fram emot. Jag tror inte att den kommer att ha lärt något av Aten, men jag hoppas innerligt att jag där inte kommer att behöva längta efter tröst.




KONST

Documenta 14: Learning from Athens

Aten, Grekland

Till 16/7


Nils Forsberg är konstredaktör för Expressens kultursida.