Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den magiska metropolen

Jack och bönpallen.
Hanna Höglund blir blåst på överraskningarna i Jakten på Jack.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

FANTASY
MARTIN OLZAK (text), ANNA SANDLER (bild) | Jakten på Jack | Rabén & Sjögren | Målgrupp 6-9 år

Författare- och illustratörparet Martin Olczak och Anna Sandler är i full färd med en äventyrsserie för lågstadiets bokslukare som kommer att fullbordas under det kommande året.
Den heter Jakten på Jack, utspelar sig i kända Stockholmsmiljöer, och radar upp den ena magiska ingrediensen efter den andra. Bok ett heter Trolldom i Gamla stan och bok två, Vålnader på Vasaskeppet, utkommer i september.
Berättelsen handlar om föräldralöse Jack som ska tillbringa vad han tror kommer att bli det tråkigaste sommarlovet någonsin hos en okänd släkting. Men innan han vet ordet av befinner han sig i livsfara bland varulvar, vättar, trolldomsböcker och magiska kompasser. Han själv visar sig ha övernaturliga förmågor. Och kanske är hans föräldrar inte döda i alla fall.
Berättelsen svischar fram. Det är lättläst och lämpar sig utmärkt som högläsning. Men tyvärr finns det klyschor. En tioårig föräldralös pojke med mörkt, rufsigt hår som fått bo hos onda släktingar eller på barnhem hela sin uppväxt. Och som sedan kommer till en cool släkting där en ny, magisk och färgstark värld uppenbarar sig. Hallå, Harry Potter! I såna ögonblick känns det som Olczak arbetar efter ett excelark över konsten att lyckas med barnfantasy.

Jakten på Jack är typisk barnmagi av det slag som kallas urban fantasy med en ung person i centrum med tragisk bakgrund och magiska förmågor i stadsmiljö. Men känslan av standardformulär går över ju mer man sugs in i berättelsen och lär känna karaktärerna. Här har vi till exempel häftiga moster Betty - en vuxen singeltjej som åker hoj, gillar att mecka med saker och alltid har en hårnål redo för uppdyrkning av lås. Sådana som hon är inte man inte bortskämd med.
Men att än en gång få dvärgar utmålade som magiska, ljusskygga och grottboende varelser i Tolkienanda känns både daterat och lite konstigt, när upphovsmännen nu är så bra på att bryta andra normer.
Och varför har förlaget flera gånger lagt Sandlers actionfyllda blyertsteckningar, som skapar hisnande djupkänsla genom de enklaste penndrag, precis före handlingen i texten så att händelser avslöjas i förväg?
Så kan man inte ha det i en berättelse som bygger på förväntan och överraskningar.
För det är så man får även de mest motsträviga barn att vilja läsa vidare - annars är risken att dramaturgin faller samman som ett helt vanligt, och alldeles icke-magiskt korthus.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!