Den liberala drömmen om euron inom EU

IFRÅGASÄTTER EU. Greklands premiärminister Alexis Tsipras.
Foto: Yorgos Karahalis

Per Wirtén läser "Kapitalism eller demokrati?", en oväntat underhållande uppgörelse med euron.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Syrizas valseger i Grekland var efterlängtad. Men varje morgon fylls jag ändå av onda aningar. Jag försöker klamra mig fast vid rådet att förena intellektets pessimism med viljans optimism. Det är bara så svårt att förstå var viljan ska få fäste.

Alexis Tsipras resor till Bryssel och Berlin handlar inte bara om skuldvillkor. Greklands nya brott är att våga ifrågasätta den ekonomisk-politiska doktrin som erövrat Europa, och nu avslöjats. Det är därför Tysklands finansminister är rasande - och rädd. Krisen är inte över. Den är bara uppskjuten.

Under flera år har statsvetaren Sverker Gustavsson förutspått att euron antingen leder till federalism eller sönderfall. Jag brukar kalla det "Gustavssons hypotes". Grundantagandet är att ingen valuta överlever utan finanspolitik. Euron är inte annorlunda än kronan och dollarn; den behöver beskattningsrätt, fördelningspolitik och andra verktyg för att dämpa konjunkturstormar.


I Sverige är debatten förströdd. Men Tyskland har haft en omsusad uppgörelse om euron mellan äldre professorer med hög status, alla socialdemokrater, som nu finns samlad i "Demokrati eller kapitalism?".

Den är upplysande, och oväntat underhållande. Alla är urförbannade. De flesta på Wolfgang Streeck som ihärdigt föreslår avveckling av euron för att rädda demokratin. Jag gapar när elefanterna tungt dammar på varandra. Vilket allvar. Vilken beslutsamhet. De har helt enkelt insett hur mycket som står på spel.

Demokratisk valuta?
Foto: Okänd Okänd

Inom Europas etablissemang, även i Stockholm, sprids föreställningen att eurons konstruktion var ett "oavsiktligt misstag". Verkligen? Motsatsen verkar mer sannolik. Valutans ramverk förverkligade målmedvetet den extremliberala drömmen om "pengar utan politik".


I den tyska debatten fnyser Emil Altvater, 77 år, som en sårad valross. Decennier av europeisk integration och social reformism riskerar att omintetgöras av kass liberal utopism. Han bekräftar "Gustavssons hypotes". Europa står och huttrar i farstun. In eller ut? Sönderfall eller federalism?

Altvater dunkar Streecks åternationalisering i golvet som livsfarligt självbedrägeri. Den vägen kan demokratin inte räddas från den globala kapitalismen. De andra håller med. Deras argument är överlägsna. I stället föreslår de en gammal strategi, att låta politiken erövra ny mark och äntligen fullborda Europatanken, tydligast i Jürgen Habermas inlägg.


Men en gemensam europeisk finanspolitik kan bara legitimeras genom en maktöverföring från regeringschefernas toppmöten till det folkvalda parlamentet. Euron, demokratin och idén om ett socialt Europa är i praktiken oskiljaktiga. Gemensamma sedlar funkar inte utan förenad politik.

Det är Streecks motfråga som kastar mig från viljans hoppfullhet till intellektets dysterhet:

Och vem ska genomföra allt detta? Var finns viljan?

I frågan om Greklands skuldberg borde det vara enkelt för norra Europa att börja analysera och sluta moralisera. Den övergripande frågan om eurons överlevnad är inte heller så svår att förstå. Men unionens makthavare verkar blunda hårt. De antyder inte minsta blinkning. Det är som att de vet, men inte vill. Det fyller mig med rådlöshet. Jag inser att jag blivit rädd för framtiden.


Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

SAKPROSA

JÜRGEN HABERMAS, WOLFGANG STREECK med flera

Kapitalism eller demokrati? Europa i kris
Översättning Joachim Retzlaff
Daidalos, 168 s.