Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den liberala demokratins lungsot blir bara värre

Den nyvalda slovakiska presidenten Zuzana Caputova. Foto: MARTIN DIVISEK / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Protester mot premiärminister Andrej Babis i Prag den 21 maj 2019. Foto: RENE VOLFIK / AFP

30 år efter sammetsrevolutionen plågas de forna öststaterna fortfarande av sin brist på demokratisk mognad.

Hynek Pallas skriver efter EU-valet om en region som präglas av oligarker, populister och enstaka ljusglimtar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EU-VALET. När Slovakien i vintras valde en liberal kvinna som president gick ett sus genom västeuropeiska medier. Äntligen var högerpopulisternas framgångsvåg bruten! 

Att den frånskilda advokaten Zuzana Čaputová segrade i ett katolskt land med en stark fascistisk rörelse var förstås strålande. Vad som uppmärksammades mindre var det stadigt sjunkande deltagandet i presidentvalet. För 20 år sedan röstade 75 procent av slovakerna. I år lockade samma val 40 procent. Och i Europaparlamentsvalet 2014 noterade Slovakien EU:s bottennotering när bara 13 procent av väljarna masade sig i väg till valstugorna. 

Därför var det särskilt intressant att följa de slovakiska och tjeckiska slutdebatterna och resultaten på plats i Prag. Skulle de demonstrationer som hela våren organiserats i Tjeckien mot landets sittande premiärminister Andrej Babiš och hans parti ANO ge resultat? Skulle en allt mindre del av Slovakiens befolkning bry sig denna gång, eller skulle vi få en pro-europeisk revolution?

Framgångarna respektive motgångarna i syskonländerna visar hur drömmen om 1989 på många håll lever kvar i Centraleuropa – något som är både hopp och förbannelse i politiken. 

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Varje generation förlorar sitt Europa 

Den liberala demokratins lungsot

De senaste åren har präglats av insikten om den liberala demokratins lungsot. Auktoritära ledare som Viktor Orbán i Ungern och oligarker som Andrej Babiš har visat hur man på olika vis kan avveckla moderna demokratier. Medier och oppositionspartier har fått sämre manöverutrymme. I Slovakien krävdes ett journalistmord för att bryta den nedåtgående spiral av politisk korruption som täcktes upp av att man hetsade mot judiska filantroper och muslimska flyktingar. Mordet var ett beställningsjobb kopplat till förskingring av jordbruksstöd, och härvan gick ända upp till premiärministerns kansli. Den följdes av massiva protester som kanaliserades i stöd för Zuzana Čaputová.

Ungerns kontroversiella premiärminister Victor Orbán. Foto: BELA SZANDELSZKY / AP

Det är en utveckling som oppositionen i Tjeckien ser på med avund. Andrej Babiš må inte som sina slovakiska politikerkollegor vara kopplad till maffiamord – men han var före 1989 angivare åt kommunistregimen och riskerar i dag åtal för förskingring av EU-fonder. Det löste han härom månaden genom att byta ut justitieministern. Ingen parlamentarisk opposition har lyckats utmana Babiš, något som delvis beror på att han kontrollerar flera tunga tidningar. 

En annan anledning är att de flesta politiska krafter i regionen har fläckats av korruption de senaste 30 åren. Det har skapat stor cynism. Just nu pågår till exempel en rättegång om turerna kring en tidigare tjeckisk premiärminister. Hans kabinettschef, tillika älskarinna, skickade varje månad en anställd att hämta smycken för miljontals kronor hos Cartier i Prag.

Oligark köper andel i Le Monde

Fakturan gick till oligarker som sannolikt köpte politiska tjänster. En av dessa oligarker, kolbaronen Daniel Kretinsky, blev nyligen minoritetsägare i franska Le Monde och äger Tjeckiens största dagstidning. 

När den politiska apparaten är helt förenad med oligarker gör det att den oppositionella blicken inför val är mer fäst på demonstrationer och symboler än på partier och sakfrågor. Att händelserna hösten 1989 firar 30-årsjubileum ökar deras mytiska status. När den unge teologistudenten som står bakom demonstrationerna i Prag, och i förra veckan fyllde Václavplatsen med 60 000 personer, intervjuas jämförs han med Václav Havel. Det visar vilken makt förhoppningen om en förändring som kommer via gatan har. Kanske kan det kallas för liberal populism? Men det är osäkert om den har djupare politisk tanke.

För jag upplevde en tilltagande cynism när jag följde vänners demonstrationsselfies på sociala medier, men inte fick några tydliga svar om vad de då vill ha för politik. Istället förklarade en journalistvän att det nog skulle krävas kravallpolisvåld som 1989 eller ett mord som i Slovakien för att demonstrationerna skulle få den kraft som behövdes för att rubba makten. Vad det skulle leda till efter premiärministerns fall talade man mindre om.

Trump-kepsar

Premiärminister Babiš teg om demonstrationerna, och tog i stället upp de två frågor som varit centrala i valundersökningar: inga europeiska invandringskvoter och rättvisa i livsmedelsindustrin. Det senare har seglat upp som en viktig sak i hela forna östblocket, då det har uppdagats att globala företag säljer sämre produkter under samma varumärken i regionen. En perfekt EU-fråga för en trakt med starka mindervärdeskomplex mot väst. 

Det fungerade. ANO satsade på att i Trump-inspirerade röda kepsar med påskriften ”Ett starkt Tjeckien” kampanja kring livsmedel. Och klev ut med överlägset flest röster i ett val där deltagandet steg från 18 procent 2014 till 28 procent i dag. Samtidigt raderades Socialdemokraternas mandat helt. 

I Slovakien däremot gick en koalition av två politiskt oprövade liberala partier in som segrare på 20 procent i sitt första val någonsin. Det ena av dem, Progressiva Slovakien, är president Zuzana Čaputovás hemvist. Här hade ju demonstrationerna fått den extra knuff som ett journalistmord gav. Valdeltagandet steg dessutom med 10 procent. 

Samtidigt som det finns anledning att glädjas över symbolvärdet så saknas – precis som efter presidentvalet i vintras – viktiga följdfrågor. BBC:s korrespondent twittrade till exempel glatt att ytterhögerns framgångar nu var brutna i Slovakien. Men landets fascistkoalition, som har mer politisk erfarenhet än liberalerna, ökade från 2 till 12 procent. 

Politiskt omogen och splittrad region

Jag önskar att jag med samma lätthet som många andra kunde öppna champagnen över framgången för nya liberala partier och gatudemonstrationer med Havel-plakat. Heja 1989 års anda! Men även om detta ser ut att bära förhoppningar i sitt sköte, så visar det hur politiskt omogen och splittrad regionen har blivit i skuggan av oligarker och korruption. Det är samma fel som gjordes efter sammetsrevolutionen, då man trodde att liberal demokrati var något som skulle uppstå och frodas av sig självt. 

Slovakien är kanske på rätt väg. Men minsta skandal kan dra undan mattan för en progressiv kraft som inte ens sitter i parlamentet. Och Tjeckien ter sig i dag, trots alla demonstrationer, inte en centimeter närmare ljusare utveckling. Verklig förändring i Centraleuropa måste nämligen stå i att bygga upp en hederlig och stabil politisk opposition med frågor som är angelägna i människors vardag – inte i drömmar om en avlägsen sammetshöst.

 

Hynek Pallas är filmvetare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.