Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Den iranska regimen ser inte ut att vilja ge sig

Protester i Irans huvudstad Teheran den 21 september.
Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Rouzbeh Parsi är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.
Foto: Utrikespolitiska institutet

Sedan Mahsa Jina Amini dödats av Irans sedlighetspolis har demonstrationerna avlöst varandra medan regimen svarat med dödligt våld.

Rouzbeh Parsi varnar för att varken säkerhetstjänsten eller revolutionsgardet vill ge upp greppet om befolkningen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den episodiska nyhetsbevakningen av Iran kan lätt ge intrycket av ett land där den statliga kontrollen är total för att sedan, helt plötsligt och ändå nästan regelbundet, trasas sönder av massiva folkliga protester. 

Men den statliga kontrollen är aldrig så total eller kompromisslös och olika grupper i Iran protesterar mot olika missförhållanden titt som tätt. I detta mindre dramatiska perspektiv finns fler vägar och möjliga händelseutvecklingar än ett val mellan stiltje och revolution.

Den revolutionära elit som kom till makten på 1980-talet och tänkte stöpa om det iranska samhället har fått se sig omsprunget av detsamma. I dag är mer än hälften av landets 84 miljoner invånare under 35 års ålder, och lejonparten av medborgarna lever efter andra normer än dem som staten officiellt förfäktar och försöker tvinga dem att efterleva.
Inom den politiska eliten vill konservativa grupper lösa detta problem genom ekonomisk tillväxt och striktare ideologisk skolning. De så kallade reformisterna menar i stället att systemet måste ge folket mer av en röst, något som med tiden skulle förändra statens karaktär i liberal riktning . 

Kvinnornas röster var avgörande när reformisterna vann en jordskredsseger i valen 1997 och 2009.

Ingen grupp ger mer uttryck för viljan till förändring än Irans kvinnor. I över 100 år har de kämpat för sina rättigheter, från rätten till utbildning (1900-talets början) till rösträtt (1963). En del av dessa framsteg togs ifrån dem när Khomeini och islamisterna konsoliderade sin makt efter att shahen störtades 1979. Samtidigt som den islamiska republiken stiftade diskriminerande lagar mot kvinnor så har dess satsning på utbildning gett kvinnorna verktyg för att fortsätta slåss för sina rättigheter. Denna kamp och försöken att undgå statens förtryck när det kommer till politisk mobilisering har varit avgörande för de senaste 20 årens proteströrelser.

Runt om i världen visar människor sin solidaritet efter upploppen i Iran och Mahsa Aminis död. Här i Berlin.
Foto: OLAF SCHUELKE / POLARIS POLARIS IMAGES

Kvinnornas röster var avgörande när reformisterna vann en jordskredsseger i valen 1997 och 2009. I det senare valet vägrade Revolutionsgardet och de konservativa med den Högste ledaren i spetsen acceptera resultatet. Det ledde till de största demonstrationerna Iran upplevt sedan revolution, och de slogs ner med våld. Sedan dess har våldet stegrats för varje ny våg av massprotester. 

Många trodde då att reformism som tanke och reformisterna som grupp var permanent ute ur bilden.

Men i nästa presidentval, 2013, samlades många kring Hassan Rouhani med ett tydligt uppdrag: lös kärnteknikfrågan så att ekonomin kan ta fart igen. Det blev ett kärnteknikavtal 2015 och ekonomin började återhämta sig. 

Men korruption och år av isolering undanröjs inte genom ett trollslag och innan befolkningen hann se en reell förbättring blev Donald Trump president i USA, och sedan 2018 är sanktionerna i kraft igen. Sedan dess har Irans medelklass kraftigt decimerats, många fler lever i fattigdom och inflationen pendlar mellan 30 och 50 procent. När gemene man och kvinna fortfarande måste ha 2-3 jobb för att få ihop till brödfödan är den, sedan 2021, något förbättrade ekonomiska situationen en klen tröst. 

Irans president Ebraim Raisi.
Foto: ABEDIN TAHERKENAREH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Irans nuvarande president Ebraim Raisi verkar inte ha svar på några av landets många problem. Inte olikt USA:s republikanska parti är Irans konservativa emot en massa saker, men mer fåordiga när det kommer till sina egna lösningar på landets problem.

Den iranska staten har blivit alltmer valhänt i sina försök att styra och ställa med medborgarna. Medborgare vars stat varken ger dem kulturellt eller socialt andrum eller ens lyckas skapa drägliga ekonomiska levnadsvillkor. Allt fler har gett upp hoppet om reformer som en väg framåt, de som kan drömmer om att lämna landet – och gör så.

Inom den politiska eliten har detta också lett till en radikalisering av positionerna. Vissa konservativa grupperingar kräver att de, förvisso toppstyrda, allmänna valen ska avskaffas. Från andra sidan finns det reformister som menar att statens legitimitetsunderskott nu är så stort att den måste ta rejäla kliv i riktning mot en alltmer demokratisk styrelseform för att undvika en fullständig kollaps av relationerna mellan stat/elit och samhälle. 

Inget illustrerar statens tondövhet bättre än hur den hanterar slöjfrågan och de senaste protesterna. Staten insisterar på slöjan som en av revolutionens pelare, något som inte stöds av majoriteten av befolkningen – vilka snarare förenas i motståndet mot slöjtvånget, oavsett klass eller kön. Även vissa religiösa auktoriteter och kvinnor som frivilligt bär slöja har höjt sina röster mot sedlighetspolisens brutala framfart. 

Den långa marschen mot en ny politisk ordning kommer därför behöva gå via civil olydnad och utnötning av statens förmåga att trycka ner samhället.

Problemet är följaktligen att reformismen som strategi inte längre står högt i kurs. Frustrationen och desperationen göder drömmen om en revolution, ett alexanderhugg som löser denna mer än 40 år gamla gordiska knut. Men desperationens energi kan inte kompensera för avsaknaden av organisation, ledarskap och tydliga politiska slutmål. 

Utan tydliga politiska alternativ ökar i stället risken för inbördeskrig. Den politiska eliten har fortfarande stöd av en del av befolkningen, och framför allt finns inga tecken på att vare sig säkerhetsapparaten eller revolutionsgardet tänker ge upp sitt hårdföra grepp om samhället frivilligt. Den långa marschen mot en ny politisk ordning kommer därför behöva gå via civil olydnad och utnötning av statens förmåga att trycka ner samhället. 

Det kommer innebära kompromisser med de som har makten. Som så ofta i historien uppnås förändring genom svårsmälta förhandlingar och kontinuitet med det gamla styret, snarare än drömmar om en nollställd politisk karta.


Av Rouzbeh Parsi

Rouzbeh Parsi är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.




Månens sällskap: Vem genom eld

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/vem-genom-eld-134627/light?platform=podplay

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.