Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den hyllade författaren Beate Grimsrud är död

Foto: SAM STADENER / DN
Foto: BERTIL ERICSON / PRESSENS BILD
Foto: ANNA TÄRNHUVUD / ALBERT BONNIERS
Foto: PRIVAT

Efter en tids sjukdom har en av våra mest originella författare gått bort, vid 57 års ålder. 

Annina Rabe minns en drastisk och oefterhärmlig litterär röst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Men nu sover jag.” Så lyder den första raden i Beate Grimsruds roman ”Har någon sett mig någon annanstans?” från 2007, en roman som till stora delar kretsar kring skrivande och liv. Att hon sover betyder ingalunda att hon inte skriver – många av hennes böcker utspelar sig delvis i ett slags flytande drömlandskap. 

Raden om att författare inte är ett yrke utan ett liv återkommer i flera av Grimsruds böcker. Sällan har det funnits en författare som tydligare strävat efter att skildra just hela livet – med alla dess nyckfulla svängningar, gåtor och absurdismer. Det handlade om hur hon såg på världen; storögt som ett barn, och samtidigt med en viss road skepsis. Men det handlade lika mycket om hennes språkbehandling, en prosa som oregerligt svänger sig mellan det skört poetiska och det grovt drastiska. 

Att läsa henne kan kännas farligt, inte bara för att författaren ofta själv släppt taget.

Hennes författarskap var helt igenom originellt och egensinnigt, ja, känslan när man läser henne är att hon som författare stod fullständigt fri. Och att hon gjorde det för att hon inte hade något val. Litteraturen – det vill säga livet – drog in henne i drömmar och bråddjup som hon inte kunde ta ansvar för. Att läsa henne kan kännas farligt, inte bara för att författaren ofta själv släppt taget. Det är alldeles för lätt att dras ner i det där strömma mörka vattnet, att virvla med i de surrealistiska drömvärldar som framför allt hennes senare böcker innehöll.

Beate Grimsrud var både en norsk och svensk författare. Hon föddes i Bærum i Norge 1963, men var bosatt i Stockholm sedan 1984. Hon skrev både på svenska och norska – de böcker som skrevs på norska översatte hon själv sedan till svenska. Grimsrud led av ett allvarligt synfel och dyslexi, men att det var författare hon var sägs hon ha varit övertygad om redan vid fyra års ålder. Att erövra språket som dyslektiker var inte utan komplikationer, inte heller att mitt i författarskapet byta språk från norska till svenska. Men i intervjuer har Beate Grimsrud vittnat om att språkbytet medförde en förlösande frihet: när hon skrev på svenska var det ingen som förväntade sig att det hon skrev skulle vara rätt. 

Så många av hennes rader inbjuder till understrykningar och anteckningar.

Hon debuterade 1989 med en novellsamling som redan i titeln slår an den typiska Grimsrudtonen: ”Det finns gränser för vad jag inte förstår”. 1993 kom romanen ”Continental Heaven” om en ung kvinna på en märklig resa med sin bror. ”Jag sitter i dansrestaurangen, den innersta lilla skräplådan i själen” lyder en av många minnesvärda rader ur den romanen. Det fanns över huvud taget ett aforistiskt drag hos Grimsrud; så många av hennes rader inbjuder till understrykningar och anteckningar. Vissa återkom i flera av hennes böcker. En favorit: ”Jag skriver inte vad jag tänker, jag skriver vad jag tänker när jag skriver.”

Med den tredje boken, ”Jag smyger förbi en yxa” (1999) tog författarskapet ett rejält kliv framåt. Det är en udda barndomsskildring om Lydia som växer upp i en sjubarnsfamilj där alla barn utom ett är rödhåriga. Den berättar drastiskt och osentimentalt om en förvirrande barndom där huvudpersonen flyr in i fantasin och drömmen när verkligheten är för konstig. Romanen nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Det skulle komma att bli många fler nomineringar och priser under åren. Beate Grimsrud skrev sammanlagt nio vuxenböcker och fyra barnböcker tillsammans med Inger Alfvén. Hon skrev också filmmanus och dramatik.

Mitt i den plågsamma sjukdomen ryms också frågor kring konstnärskap, och om vad som är friskt och vad som är sjukt.

”Det ger lycka och djup tillfredsställelse att gestalta det olustfyllda” säger Grimsrud med typisk Grimsrudsk motsägelsefullhet i en intervju med Språktidningen 2012. Och för det olustfyllda väjde hon sannerligen inte. ”En dåre fri” från 2010 är en vidöppen helvetesskildring från schizofrenins mörker, där huvudpersonen Eli förföljs av röster i form av påträngande småpojkar som befaller och ställer krav. Men mitt i den plågsamma sjukdomen ryms också frågor kring konstnärskap, och om vad som är friskt och vad som är sjukt. Finns det, som titeln antyder, rentav en frihet i sjukdomen? 

Även Beate Grimsruds sista roman skulle komma att bli en sjukdomsskildring med självbiografiska inslag. I ”Jag föreslår att vi vaknar” drabbas huvudpersonen av en obotlig bröstcancer. Det är en mörkervandring mellan diagnoser och behandlingar, bokstavligt mellan liv och död. Men framför allt är det ett existentiellt drama, stundtals outhärdligt att läsa, men också med ett märkligt ljus och ett anat leende. Så är det ofta, för att inte säga alltid, i Beate Grimsruds böcker. Att nu tvingas slå en ram kring ett författarskap som i så hög grad utmärktes av sin gränslöshet känns naturvidrigt. 

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.