Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den homoerotiska konsten visar att vi alltid har funnits

"Najader" av Anders Zorn, 1918. Just nu visas på Thielska galleriet en utställning med hans etsningar genom queera glasögon. Foto: Thielska galleriet
Porträtt av Venny Soldan-Brofeldt av Hanna Hirsch Pauli, 1887. Målningen finns i Göteborg, dit EuroPride fortsätter i augusti. Foto: OKÄND / GÖTEBORGS KONSTMUSEUM

Det homoerotiska i konsten vilar ofta på antydningar – och på att publiken vill och förmår tolka tecken. 

Inför EuroPride går Hanna Johansson på jakt efter sig själv i den svenska konsthistorien. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | HOMOEROTIK. De flesta som på ett eller annat sätt befinner sig i heteronormens marginaler delar erfarenheten av att leta. Efter souvenirer, små bevis. Både i sin egen historia – “jag lekte alltid med fel leksaker, jag kände mig alltid annorlunda, mina föräldrar borde ha förstått” – och i världens.

Den absoluta majoriteten av oss träffade aldrig någon som var som vi när vi växte upp. Så man letar. Man utvecklar en känslighet för koder. Man hittar Caroline i "Skuggan över stenbänken", man hittar Snusmumriken eller George i “Vi fem”.

Man stannar upp varje gång någon död person man läser om i skolan beskrivs som “ogift”. Karin Boye, Selma Lagerlöf.

Jag förstod något om Nils Dardel redan den första gången jag såg “Den döende dandyn”, men ingen kunde riktigt bekräfta det för mig då. Han hade bott i Paris, läste jag. Han hade välsittande kostym och något tillknäppt över munnen. Vi som fattar fattar.

Julius Kronberg, "David och Saul", 1885. Foto: Nationalmuseum

Biblisk homoerotik

Jag undrar vad någon som letade kan tänkas ha funnit i Julius Kronbergs “David och Saul”. Den målades 1885, ungefär samtidigt som orden homo- och heterosexualitet lanserades på bred front av den tyske psykologen Richard von Krafft-Ebbing

När “David och Saul” visades första gången var det i ett utställningsrum på Arvfurstens palats dekorerat med samma slags orientaliska textilier som finns i själva målningen. Den är mörk och färgstark. Den är helt underbar. David spelar harpa medan Saul lyssnar från en dagbädd med kinden stödd i handen. Deras ögonkontakt dryper av trubbigt, sorgset begär.

Jag letar rätt på en bibel. Första Samuelsboken, 18 kapitlet: 

“Redan nästa dag kom en ond ande över Saul, och han började uppföra sig mycket obehärskat. David lugnade ner honom genom att spela på sin harpa, och det fick han sedan göra varje gång Saul kom under denna onda påverkan.”

"Denna onda påverkan". En "ond ande" som får en att "uppföra sig obehärskat". Vi som fattar fattar. I delar av den kristna världen – Australien, bland annat – används exorcism som metod för att bota homosexualitet. 

År 2006 berättade en före detta lärare på Livets Ords gymnasium i Ottar om hur han varit med om att driva ut demoner ur små barn. 

 

LÄS MER: Det går framåt för de lesbiska demonerna 

Anders Zorn som lesbisk

Nyligen såg jag utställningen "Nakenakter" på Thielska galleriet i Stockholm. I det rum som gjorde djupast intryck på mig hade fotografen Annica Karlsson Rixon valt ut några av Anders Zorns etsningar. De föreställde nakna kvinnor, ensamma och tillsammans, fångade förbluffande exakt i ögonblicket.

Ofta verkade de nästan självmedvetna inför sin avbildare, som om de nyss hade ertappats i sin avkläddhet. Där framträdde plötsligt sensualiteten som existerade sinsemellan kvinnorna och inte bara som ett uttryck för konstnärens begär.

Och om man letar finns det någonting bekant i Hanna Hirsch Paulis porträtt av konstnärskollegan Venny Soldan-Brofeldt från 1887. Hon ser också lite ertappad ut, överraskad. På golvet framför henne ligger en tecknad nakenstudie av en kvinna. Porträttet målades när de två konstnärerna delade ateljé i Montparnasse i Paris, ett bohemiskt kvarter som också huserade Zola, Manet och Degas på den tiden.

Där levde de fria från borgerlighetens ideal. Samtidigt avvek de, som kvinnliga konstnärer i en miljö befolkad av idel muser och modeller, till och med från den okonventionella konventionen.

Men de hade i alla fall varandra. Det finns så mycket tillit i Vennys ögon.

 

LÄS MER: Lesbiska lyckan radikal hos Wegener

Homosocial beundran och homosexuellt begär

Det homoerotiska i konsten vilar ofta på antydningar och på att publiken vill och förmår tolka tecken, sällan på konstnärens intention eller biografi. Men i bland finns det saker där som ändå inte plockas upp.

Så sent som 1997 skrev till exempel Inga Zachau i "Eugène Jansson. Den blå stadens målare" att den homosexuelle konstnären Eugène Janssons målningar av nakna män som badar, gör gymnastik och iakttar varandra skildrade “den vänskapliga gemenskapen män emellan”.

Dessa ständiga vänner. Å andra sidan vet vi som är vana vid att leta mycket väl vad "goda vänner" brukar vara kod för.

Eugène Jansson, "Flottans badhus", 1907. Foto: Thielska galleriet

Bland Eugène Janssons nakenmålningar är "Flottans badhus" från 1907 den mest kända – och den mest fysiskt imposanta. Sex kvadratmeder stor tornar den upp sig med solmättade färger och penseldrag som liksom smeker vattnet och däcket och kropparna. Allt är kött. 

Under hans egen livstid kunde motivet förstås som ett uttryck för vitalismens friska, fysiskt starka ideal som var en vogue just då. Och jo, visst finns det där också – Jansson tillhörde en krets som influerades av Friedrich Nietzsches texter om vitalismen.

Men det är inte alltid helt glasklart vart gränsen går mellan homosocial beundran och homosexuellt begär. 

Konstvetaren Patrik Steorn har också dragit paralleller mellan Eugène Janssons konstnärskap och en komma ut-process. Innan Jansson började måla nakna män dominerades hans motivkrets nämligen av blånande, mörklagda stockholmsgator.

Först är allt dystert och klaustrofobiskt; sedan kommer man ut i solen där det finns människor och rörelse och liv. Man hittar något.

 

LÄS MER: Skam är ett ogräs så tjockt att inget annat kan växa 

Konsten gör rum för mer än tragik

Man går kanske till Mosebacke torg. Där finns skulpturen “Systrarna” av Nils Sjögren från 1945. Två nakna kvinnor med ryggen mot varandra. Namnet är missvisande, för skulpturen inspirerades av en verklig, tragisk händelse som utspelade sig i Stockholm flera år tidigare, år 1911: två unga kvinnor dränkte sig tillsammans i Hammarby sjö. De var fastbundna i varandra med hattslöjorna och de bar på väskor fulla av stenar. I Dagens Nyheter skrev man att de hade “en svärmisk flickvänskap med något överspändt i sig”.

Som sagt: dessa ständiga vänner. 

När man letar efter bevis på sin existens i historien är det ofta sådana som den om självmordet i Hammarby sjö man stöter på. 

De icke-straightas berättelser har skrivits i rättegångsprotokoll, beslagtagna fotografier, brända brev. Ganska dystert. Inte konstigt att man hellre söker sig själv i en prålig gammal oljemålning. 

För i konsten fanns vi långt innan vi visste hur vi skulle finnas i verkligheten. 

Där fanns ett rum för det som inte rymdes i en tragisk tidningsnotis: glädje, åtrå, gemenskap och skönhet.

När EuroPride nu inleds vill jag minnas detta. Ja, det är kommersiellt. Ja, det kommer säljas kaffe i regnbågsmugg – men det är också ett sådant rum. Min favoritdel av Pride har alltid varit att ta tunnelbanan till paraden och få syn på andra som är på väg åt samma håll, samma sammanhang. 

Vi har letat. Och under några dagar blir det enklare att hitta.

 

Hanna Johansson är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!