Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den här kärleken glömmer jag aldrig

Bengt Ohlsson. Foto: SARA MAC KEY / ALBERT BONNIERS
"De dubbelt så bra".
Hanna Nordenhök. Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS

Bengt Ohlssons nya roman är en kärlekshistoria mellan två strejkbrytare i Ådalen. Hanna Nordenhök läser ett passionsdrama hon sent ska glömma.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det finns en svårighet vidhäftad detta att utan förutfattade meningar öppna en roman skriven av en så pass profilerad krönikör som Bengt Ohlsson. Vi säger att författare och verk är skilda ting, men vi vet också att det är en svår insikt att omsätta i praktiken. 

Det är alltså med viss bävan jag börjar läsa ”De dubbelt så bra”, en berättelse om strejkbrytare i Ådalen – ett motiv som placerat i just Bengt Ohlssons händer genast gör mig vaksam. Någonting tycks som bäddat för ännu en reaktiv motposition, ännu en raljant anklagelseakt mot den förmenta dumvänster som inte ger utrymme åt fritt tänkande individer som Ohlsson själv.

Men mina fördomar kommer på skam. "De dubbelt så bra" är en på många sätt berörande berättelse om ensamhet och maskulinitet, om kärlek och avvikelse. I centrum står Arvid och Ragnar, två tonårspojkar som möts i ett grått Sverige vid första världskrigets slut, och som omväxlande för ordet i romanen. De förälskar sig häftigt i varandra, slits brutalt isär men återförenas år senare, bara för att i slutet av romanen ingå i den grupp strejkbrytare som genom att ta arbete på de strejktomma pappersmassafabrikerna utlöste Ådalshändelserna 1931. 

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Maja Lundgrens ljusnande framtid är vår

Sexuella övergrepp

Sjuksköterskesonen Ragnar, en ”bokmal och en odugling”, erfar tidigt ett utanförskap som driver honom in i ett besatt intresse av det militära. Han tar ställning för de vita gardena, och kommer senare, efter att Arvid förnekats honom, att rymma hemifrån och ansluta sig till Svenska brigaden för att strida mot de röda. Dessa krigsscener är starka, och skildringarna av snölandskapet och de döda, av de vitas brutala framfart, de traumatiserade soldaterna, blir till förtätade tablåer ur en bedövande manlig värld där hatet och rädslan flyter fritt åt alla håll. 

Arvid, i sin tur, är också han en utstött, och har av fattigdomsskäl och med sin lillasyster blivit lämnad av sin änkling till far hos en föraktfull och gränslös farbror, och en avvisande kusinskara. Scenerna i lagården där Arvid sover och i hemlighet utnyttjas av farbrodern är stillsamt gastkramande, och skammens hala förflyttningar hos den människa som utsätts för sexuellt våld skildras med känslighet och komplexitet. 

Skotten i Ådalen

När Arvid hämtas av fadern för att bli timmerhuggare finns redan ett slags formativt sår, en känsla av obotlig skam som lever vidare i honom. Han liksom Ragnar representerar denna ”lilla människa i en stor värld som föser honom hit och dit”, av krafter de känner men inte kan göra något åt. 

När de hittar varandra igen efter Ragnars återvändo är den senare både fysiskt och psykiskt krigsskadad, och de lever enkelt och planlöst men tillsammans genom ta tjänst här och där i städer och småsamhällen där de hela tiden måste dölja sitt sanna förhållande. På grund av Ragnars förflutna som vitgardist stöts de ut på de röda arbetsplatserna och det viskas om ”norrlandshomofilerna” bakom deras ryggar. 

Till sist hamnar de vid den förläggning i Lunde där strejkare angriper deras grupp av ”arbetsvilliga” alternativt ”brytarslödder”, beroende på varifrån man betraktar dem, vilket sätter i gång den kedja händelser som leder till skotten i Ådalen då fem strejkare och demonstranter dödas av ingripande militär. 

 

LÄS MER – Victor Malm: Jonas Hassen Khemiri överträffar sig själv med nya romanen

Ödesmättat 1930-tal

Det är inte dessa brutalt ihjälskjutnas historia Ohlsson skildrar, inte heller fackföreningsrörelsen i Ådalen, eller arbetsförhållandena på fabrikerna. Och det är nog gott så. Det här är en annan bok, om att inte tillåtas höra till, om att stötas ut ur kollektivet, att välja fel sida, att vackla, att leva famlande, tvivlande.  

”De dubbelt så” bra är ingen utmanande romankonst, den kommunicerar genom ett rakt och brett anlagt berättande till synes ointresserat av sin egen form. Det gör den tidvis lite styltig, lite endimensionell, lite skiktlös. 

Likväl frammanar Ohlsson ett tryck i dessa svenska 1900-talsomgivningar, en känsla av ödesmättnad, av en tid lik en tickande bomb. Och Ragnars och Arvids famlande kärlek, denna starka samhörighet mellan två ensamheter, kommer att stanna kvar hos mig. 

Dess första febriga, pojkvalpiga längtan, dess väg av mörkerkantat ljus.  

 

 

ROMAN

Bengt Ohlsson

De dubbelt så bra

Albert Bonniers, 450 s.

 

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!