Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den här nuckan har något att lära oss alla

Malin Lindroth. Foto: INES SEBALJ / NORSTEDTS
"Nuckan".
Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida. Foto: OLLE SPORRONG

Malin Lindroths essä "Nuckan" går till botten med den bortvalda kvinnans belägenhet.

Maria Edström drabbas av heterosexuell ensamhet i Instagram-familjernas tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Under min uppväxt tyckte jag alltid att kvinnor som levde ensamma verkade så intressanta: de bodde i stan sina tysta ”dubletter” med sovalkov, hade all tid i världen för arbete, resor, äventyr – långt ifrån höghus, småsyskon och fiskpinnar. 

Var dessa kvinnor ”nuckor”? undrar jag efter att ha tillbringat en tankeväckande stund tillsammans med Malin Lindroth. Att läsa ”Nuckan”, denna personliga och insiktsfulla essä, känns nämligen som att ha haft ett stimulerande samtal med författaren.

Nja, av min barndoms självständiga kvinnor skulle antagligen bara några få ha kvalat in som nuckor, skulle Lindroth nog fastslå. Nuckan är inte aktivist, konstnär, häxa, eremit, karriärist, polyamorös, hbtq/trans – inte någon som förhåller sig till ett öde utanför det normativa. En skild, en änka, en ensamstående mor är inte en nucka. 

 

PODCAST: Blir männen utan kärlek när kvinnor kan skaffa barn själva? 

Den heterosexuella kvinnan

Nuckan är den heterosexuella kvinnan som blir bortvald, som vill ha kärlek, parförhållande, kanske barn men inte lyckas få det. Däri ligger hennes tragik, som måhända är än djupare i dag.

Förr i tiden hade många fler inte råd eller möjlighet att gifta sig och då var nuckorna tydligare i samhället. Vår tids uppfattning om ett Instagram-liv med barn, familj och självförverkligande som ett slags mänsklig rättighet/skyldighet är av rätt sent datum. Men nuckan, om än mer dold, finns fortfarande och Lindroths projekt är att reclaima, positionera och synliggöra henne.

Hon var ett egensinnigt barn som inte passade in, som bara inte kunde knäcka koden för hur en tjej skulle bete sig och se ut. En belägenhet, som Lindroth så pregnant betecknar sin situation, som bara fortsatte. 

 

LÄS MER – Maria Edström: När allt känns jobbigt tänker hon på socialismen

Edith Södergran

En känsla av att vara mer av en ”varelse”, något ”tredje” och kämpa som besatt för att inte stötas ut ur flocken. Med skärpa upprepar Lindroth att en nucka inte är en rebell, inte en dissident som vänder patriarkatet ryggen utan ”oftare är hon den som betalar höga pris för att försöka leva inom ramarna för ett system som förklarat henne värdelös.”

Lindroths elakartade relationer med män är rätt hårresande läsning, och – precis som hos väninnan som undrar om inte alla terapier gett ”verktyg för att lösa mansproblemet” – väcker min egen inre och snusförnuftiga amatörpsykolog: Nånstans finns väl en bra karl som vår hjältinna med sina romantiskt högspända krav inte sett?

Men strax skäms jag, det här ”Edith Södergranska” draget, att inte göra sig mindre än man är – det är vackert och självsäkert. Likaså den modiga och rörande insikten att ensamheten kanske rustar en bättre för döden. ”En dag ger jag mig av lika ensam som jag kom” skriver Malin Lindroth. 

”Nuckan” har något grundläggande att lära oss alla.

 

LÄS MER – Maria Edström: Mirja Unge är bättre än någonsin

 

 

ESSÄ

MALIN LINDROTH

Nuckan

Norstedts, 117 s.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!