Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den här boken slutar aldrig göra mig lycklig

Stig Larsson, författare och kritiker i Expressen. Foto: Mikael Sjöberg
Patrick Modiano fick Nobelpriset 2014. Nu ges hans bok "Villa Triste" ut igen. Foto: Charles Platiau

Vad är det som gör vissa böcker till minnen för livet?

Stig Larsson läser nyöversättningen av Patrick Modianos "Villa Triste" och funderar över åldrande, minne och bildning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

PATRICK MODIANO
"Villa Triste"
Översättning Anne-Marie Edéus
Norstedts, 222.s

För tredje gången läser jag Patrick Modianos roman "Villa Triste" (1975; på svenska 1977). Jag är nyfiken på varför den gjorde ett så starkt intryck på mig då jag första gången läste den. Gissningsvis någon gång 1978. Jag är inte helt säker på att jag hade läst den när jag skrev min debutroman "Autisterna" (1979). Däremot måste jag ha läst en tidigare roman av honom, "De yttre boulevarderna".

I början av "Autisterna" kan man nämligen läsa:

Våren 1970 var kall, men ändå inte lika kall som 72, eller 67, kylan har sin egen kronologi. Jag satt i väntrum på sjukhusen för att se på dem som väntade, gick genom kontorslandskap, fick foldrar och blanketter av vänliga sekreterare, hörde de elektriska skrivmaskinernas mjuka utskrifter, gick längs de yttre boulevarderna, letade kvitton och mynt, det mörknade…

Syftningen till Modianos roman måste ha varit omedveten. För jag har aldrig sysslat med införstådda blinkningar till läsaren. Det har jag uppfattat som billigt. (På den tiden undrar jag om jag ens kände till att man kunde göra så. Jag var ganska obildad.)

Lycklig på tåg

Någon gång på sensommaren 1983 under en tågresa Köpenhamn-Stockholm, minns jag att jag läste "Villa Triste" för andra gången.

Att jag gjorde det berodde inte alls på att jag ville lära mig någonting. Att jag ville bilda mig. På den tiden var det väl en genomgående drivkraft till mitt läsande. Jag tyckte att jag hade så mycket att ta igen. Under mina tonår hade jag i och för sig sett otroligt mycket film. Men böcker? Förutom Kafka, Dostojevskij, Camus och Beckett. Inte vet jag, det var inte särskilt mycket.

Nej, att jag på nytt började läsa "Villa Triste" i den soliga vagnen – jag hade på grund av värmen dragit ner flera fönster, så det blåste in på mig, berodde enbart på att jag var lycklig och att jag visste att den skulle göra mig ännu mer behaglig till mods.

Handlingen är skäligen enkel. En 30-årig man kommer till en stad vid en sjö där Frankrike gränsar mot Schweiz. Tolv år tidigare var han indragen i en romans med en något äldre tjej som befann sig där i sällskap med en, ytterligare några år äldre, homosexuell doktor, René Meinthe. Nu återser han platser, skymtar till och med denne doktor och erinrar sig händelser från den tiden.

Unga minns lättare

Jag tänker på ordet ”stämningar”. Det hänvisar till något som i sig är ganska obestämt. Ljus, ljud, lukter – och något som av en eller annan anledning är betydelsefullt. För det som vi kommer i kontakt med i denna roman är just intensiva stämningar.

Osökt kommer jag att tänka på den schablonbild vi har av mycket gamla människor. De har en dimmig, högst oklar bild av det som har hänt för två veckor sedan. Däremot kan de – helt plötsligt, föreställer jag mig – minnas händelser som inträffade i deras barndom eller ungdom.

Det finns en banal förklaring till varför vi upplever denna schablonbild som sann (trots att vi inte själva har uppnått denna ålder). När vi blir gamla händer det sällan, om någonsin, att vi är med om något som vi anser förändrar vår syn på vårt fortsatta liv. Vi är vana vid att leva. Och vanan fungerar som en dimma; det blir svårt att urskilja saker. Rättare sagt: det är inte lika nödvändigt.

Som barn. Vissa minnen jag hade som barn. Ett takfönster i ett sluttande tak. Förmodligen befinner jag mig i ett kök. Röster på håll. Mina föräldrar är hembjudna till någon. Fest. Eller i mina ögon fest. De kanske spelar kort. Och pappa kanske dricker whisky. Det gjorde han inte så ofta. Men jag hörde vuxenlivet. Som ett surr. Och det kändes så tryggt. Avlägset, spännande. Men tryggt.

Och sedan dessa magiska sekunder då jag bars från trapphuset, och jag kände vinterkylan bita i kinderna, till den bensindoftande Volvon.

Även i de tidiga tonåren. Barnens Dag. Karuseller – eller minns jag fel? Och en runda in i stället med spelautomater. Den äckliga sura ägg-lukten av vått ylle. Men att jag uppskattade folkträngseln. (Ja, jag tyckte till och med om folkträngseln i julhandeln.)

För utan att tänka på det, var det som att min kropp såg framför sig ett liv, ett spännande liv, med andra, främmande människor. Barndomen. Pojkåren. Ungdomen. Och den glimt av en förunderlig framtid som du då och då får. Det är som att själva din hud är mycket mer känslig. Den tar – inte jämt, men ibland – emot intrycken. Som om det som skedde, duggregn, os från en korvkiosk, handlade om livet.

Skillnaden mellan nu och då, för länge sedan (1978 och 1983), är att det för mig mest fascinerande partiet av "Villa Triste" inte längre är avsnitten mot slutet där huvudpersonen, som kallar sig Victor Chmara, och tjejen, som verkligen tycks heta så, Yvonne Jacquet, befinner sig i doktor Meinthes hus. Och där drivs in i något slags vegetativt stillestånd. En form av orgasmens nollstadium. Efterorgasmens lugn – och nästan omedvetenhet.

Det är det tionde kapitlet, om deras besök hos hennes farbror, som etsar sig kvar. Yvonnes flickrum, farbroderns bilverkstad som känns som en hårt upplyst hangar, saften de dricker… Det är alldeles vardagligt. Men där ges ett djup. Som om det på en helt vanlig grusgång, till exempel i en djurpark, kunde finnas en för ögat osynlig göl.

Litteratur som jacuzzi

Det finns scener i den moderna litteraturen som vare sig jag vill det eller inte (och utan att jag alls förstår varför) har kommit att stanna kvar i mig. I Becketts korta pjäs "Steg" finns det, som jag vill minnas, en sten. Att den unga manliga huvudpersonen och en flicka, båda två, sitter på den stenen. En utställningslokal eller snarare ett museum. Och hur de går omkring där. Ljusa - och försvinnande – steg.

Eller ta en som jag förstår det perifer scen i Duras roman "Lol V. Steins hänförelse". Vi befinner oss i utkanten av en stad i Indien. Tysta koloniala kvarter. Och som jag minns det smaragdgröna gräsmattor, en lukt av nyslaget gräs. Och att kvinnan i berättelsen har tappat orienteringen. Hon bara går där, så där som ett moln förflyttas på en himmel. Känslan av att det inte spelar någon roll var hon kommer att hamna.

Och så är det med kapitel tio i Modianos "Villa Triste". Sjunk ner där, som du sjunker ner med hela huvudet i en jacuzzi!

Inte för att jag någonsin har badat i en jacuzzi.

 

Stig Larsson är författare och kritiker i Expressen.