Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den första meningens eviga löfte

Nils Schwartz skriver om sin 40-åriga gärning på Expressen.
Nils Schwartz (1944-2016).Foto: Ellinor Collin
Nils Schwartz fick Björn Nilsson-priset 2011.Foto: Sara Strandlund

"Det finns inte ett enda barn som på frågan 'vad vill du bli när du blir stor?' har svarat: litteraturkritiker. Men det var det jag blev."

Expressen Kultur publicerar en text av Nils Schwartz om hans 40-åriga gärning på Expressen och Den Första Meningens eviga löfte.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NILS SCHWARTZ 1944-2016

■ Nils Schwartz var i många år medarbetare på Expressens Kulturredaktion. Som en av Sveriges mest respekterade litteratur- och teaterkritiker gjorde han ett djupt avtryck på recensionen som kulturjournalistisk genre.

■ Texten "Litteraturrecensionens lobotomi" trycktes ursprungligen 2011 i antologin "Tidskrift för Classiska studier", en festskrift till läraren och forskaren Claes-Göran Holmberg vid Lunds universitet. "Classe" var en av Nils äldsta och bästa vänner.

■ Vi publicerar texten i dag för att hylla den briljans, humor och intellektuella kompromisslöshet som präglade Nils Schwartz gärning. Vi saknar och minns honom med värme.

REDAKTIONEN

Den här inledningsmeningen är för provisorisk, inte alls som jag vill ha den. Den slår inte an en ton som väcker läsarens intresse. Och den är föga entelektisk, snarare en gallfrukt.

Entelektisk är en böjningsform av det aristoteliska begreppet enteleki (av grekiska entele ́cheia: ’förverkligande’, ’fullkomning’). Med Nationalencyklopedins definition innebär enteleki ”att tinget genom sin form eller natur redan i förväg ’bär sitt mål inom sig’ även om det ännu inte är förverkligat – så som t.ex. ett ek- ollon i sig bär ekens alla egenskaper”.

Denna höst när Classe fyller 65 kan jag nästan på själva födelsedagen fira 40-årsjubileum som litteraturkritiker. Min första recension publicerades i Helsingborgs Dagblad den 23 oktober 1971 och var en ambitiöst marxiserande analys av Artur Lundkvists Australienbok "Antipodien". Den honorerades med 45 kronor.

Jag gick då första terminen på den litteraturvetenskapliga doktorandutbildningen i Lund. Jag hade tänkt mig en akademisk karriär och inte en framtid som tidningsskrivare. Men när jag 1979 hade disputerat på en oläsbar avhandling om Eyvind Johnsons ungdomsromaner väntade mig inga akademiska tjänster, naturligt nog.

 

Det finns inte ett enda barn som på frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” har svarat: litteraturkritiker. Men det var det jag blev. Sedan 1985 som fast anställd på Expressens kulturredaktion. Då också som teaterkritiker. Jag kan inte annat än vara tacksam för att jag slapp undan den akademiska banan. Denna artikel är till exempel inte försedd med vare sig fotnoter eller litteraturförteckning. Bara en sån sak.

Rubriken anspelar visserligen på Rolf Yrlids doktorsavhandling "Litteraturrecensionens anatomi" (1973), men när jag söker efter boken i mina hyllor kan jag inte hitta den.

Och vad som är värre – jag lyckas inte heller på ett osökt sätt hitta tillbaka till den där entelekin jag talar om ovan. Det skulle inte göra något om det här vore en akademisk uppsats, men det är förödande för en gammal litteraturkritiker som inför unga aspiranter ständigt framhållit Den Första Meningen som helt avgörande för en recensions utformning.

”Den Första Meningen”, har jag sagt till dessa de unga, ”är som ett ekollon. Ekollonet självt vet inte om det, men det bär i sig den fullvuxna ekens idé.” Det faktum att en tidningsrecension aldrig blir mer än ett sly av den där eken, tycker jag mig inte ha haft anledning att påpeka. Också ett sly är en form, annars skulle vi inte behöva ett särskilt ord för det.

 

”Tänk inte när ni skriver”, har jag sagt till de unga, ”det finns ändå inte utrymme för alla dessa tankar. Fundera bara ut Den Första Meningen. Det viktigaste är att den fångar läsarens intresse. Det gör inget om det tar flera timmar att komma på den. När den väl står på pränt kommer resten av artikeln att skriva sig själv. Det är bara att sätta fingrarna till tangenterna och låta dem göra jobbet.”

Jag talar ur en 40-årig erfarenhet. De gånger jag har hittat Den Perfekta Första Meningen – ibland med deadlinens sågklinga hotfullt nära halspulsådern – har resten av artikeln visat sig vara lätt att skriva. Det är som om dispositionen och den logiska tankeföljden, till och med det förbeställda formatet, låge inkapslade i Den Första Meningen. Rotskott för rotskott växer meningarna fram ur frökapseln, en stam vecklar ut sig som bärande ryggrad, bisatserna förgrenar sig, metaforerna finner sin naturliga plats i kvistverket.

 

Det är lätt att börja en recension med ett enkelt konstaterande: ”I dag utkommer NN med sin nya roman X”. Den som sedan tidigare är speciellt intresserad av NN kommer givetvis att fortsätta att läsa. Men kritikern lär få problem redan med den andra meningen. Och därmed också med de andra tilltänkta läsarna. Det finns ingen dramaturgi inbyggd i en sådan inledning, inget gevär upphängt på väggen.

Artikeln kommer att hacka sig fram, famlande efter logiska ledstänger och naturliga meningsföljder. Den kan förvisso förmedla basfakta och intelligenta synpunkter på det lästa verket, men de kommer att framstå som påklistrade löv på en upphittad pinne i skogen, inte som en organiskt växande ek, utsprungen ur sin egen inkapslade idé. Man ser att kritikern ansträngt sig, kan sin sak och allt det där. Men det är bara det pliktmässiga arbetet som syns, inte skrivlusten och den befriade, liksom framdansande tanken. Tanken som inte tänker, utan följer fingrarnas naturliga rytm på tangentbordet.

 

Det här icke-akademiska bidraget till Classes vänbok dansar tyvärr inte. Och jag vet varför. Jag har inte hittat Den Första Meningen. Jag har inte planterat ekollonet. Då tvingas jag göra långa pauser, kedjeröka och tänka efter, trevande efter växtkraftiga rotskott i den förtorkade gallfrukten. Och då har jag ändå i skrivande stund tre veckor kvar till deadline. Jag har tagit ut två semesterdagar under detta mitt sista år som fast anställd kulturjournalist bara för att få tid att skriva den här artikeln utan stress.

Det är förstås det som är felet. Jag har under alla år som tidningsmänniska blivit så yrkesskadad att jag inte längre kan skriva utan en sågklinga som hotfullt närmar sig halsen. Deadline innebär i vänbokens fall februari. Classe fyller 65 i oktober. Det är löjligt. Jag vet ju inte ens om jag lever om åtta månader. Hur ska jag kunna skriva något med så lång framförhållning? Och dessutom för en akademisk läsekrets?

Visst har jag haft tid att tänka på Den Första Meningen. Niklas Schiöler kontaktade mig redan i september 2010, mer än ett år före högtidsdagen. Hekatomber av morgondagar att skjuta upp till. Men när jag borstade tänderna den 3 december kom jag på rubriken – Litteraturrecensionens lobotomi. Det är i sådana stunder som Första Meningar oftast dyker upp, som en rapning ur det omedvetnas smältningsprocesser.

 

Sedan dess har jag varit låst vid den rubriken. Men efter många år som rubriksättare på Expressens kultursidor vet jag att en rubrik inte är detsamma som en Första Mening – en rubrik är fixerande, inte frigörande.

Min tanke då, den 3 december 2010 framåtlutad över handfatet, var att jag ur murvelns praktiska perspektiv skulle skissa utsikterna för framtidens litteraturkritik av möjligt intresse också för en akademisk publik.

Men rubriken tycks förutsätta att litteraturkritiken som genre har genomgått ett avgörande neurologiskt ingrepp som har förvandlat dagens utövare till stillsamma hjon som fåfängt försöker överrösta populärkulturens dundrande basgångar.

Fast så är det ju inte. Litteraturkritik dör inte, lika lite som håret slutar att växa på författarnas armar och ben bara för att det generar dem. Hade inte litteraturkritiken funnits, hade man uppfunnit den i samma ögonblick som nästa läsare slår igen en bok. Det vittnar inte minst den livliga amatörkritiken på nätet om.

 

Det som högst sannolikt är på utgång är den professionella litteraturkritiken – det månadsavlönade yrkesläsandet, möjligheten att försörja sig på denna parasiterande verksamhet med långt bättre vederlag än vad värddjuren kan räkna med. Jag tillhör, när detta skrivs, de sista ännu levande individerna i arten fast anställda litteraturkritiker. Jag tillhör, när detta läses, inte längre den kretsen, eftersom jag nu har sällat mig till samma kategori som Classe – folkpensionärerna.

Men familjen litteraturkritiker dör inte ut med de fastanställda. De mer och mer vinstfixerade mediemogulerna kommer givetvis inte att se något skäl att avlöna lyxlirare som tillbringar merparten av sin arbetstid tillbakalutade i mjuka läsfåtöljer. Vill folk ta del av något så kostnadsineffektivt som litteraturkritik finns det tusentals gratistyckare på nätet. Jag har viss förståelse för det argumentet.

Det är inte yttrandefriheten eller det offentliga åsiktsutbytet om litteratur som går i graven med de professionella kritikerna. På sin höjd den sorts resonerande röster som kan väcka ögonblick av eftertanke i dagsbruset av kategoriska meningsyttringar, surrande mellan antingen en eller fem getingar i den av såväl marknad som stat anbefallda betygshetsen.

 

Nätet har oändliga förtjänster, det gäller antingen man föredrar läsplattor eller papperstidningar. Jag har inget att anföra mot den mediala framtiden mer än protesten mot min egen död – en sakframställan som jag är dömd att förlora trots att jag har alla bevisen på min sida och ett vattentätt alibi.

Men nätet vårdar inte Den Första Meningen. Nätet är en tätt växande granskog, där ett ekollon förgäves kämpar för luft och ljus. Nätet är en plats för vindsus och stamknäckande stormar, inte för det omsorgsfulla uppdrivandet av späda plantor.

Det är den förlorade eftertanken jag kommer att sakna i den framtid som redan hotfullt knackar på mina lungor. Den eftertanke som kommer före. Den Första Meningens grodd och löfte.

Jag talar inte om aforismer. Jag ogillar aforismer – denna den småsluga bitterhetens sammanfattning av ett livs desillusioner i en cynisk kvickhet, glömd snabbare än man hittar magneten till kylskåpet. En aforism sätter punkt för alla vidare resonemang med ett självbelåtet puffande på cigarren. Den drar inte ens halsbloss.

Den Första Meningen är något annat – inte ett desillusionerat avslut utan en oanad början, ett embryo till något som vi inte ens visste fanns inom oss, inledningen till en tolkning av världen och litteraturen som förvånar en själv mer än någon annan.

 

Det går inte att skriva litteraturkritik i 40 år, om man inte är beredd på att – låt vara på låtsas – ständigt bli överraskad, nyfiken på att se det välbekanta i ännu en ombytt förklädnad. Men det är bara den energiska ovetenheten, den självpåtagna analfabetismen – barnets frågor – som kan sända en ut på jakt efter Den Första Meningen, naken, skälvande och onavlad: Språkets och tankens början, ekollonets inneboende växt, inkapslad i den egna hjärnbarken som betingelse och vision.

Att omsorgsfullt formulera Den Första Meningen är den tid vi måste ta oss, det alfabet vi måste återerövra, det tålamod som vår närighet måste uthärda innan vi med någorlunda gott samvete kan inkassera honoraret.

Jag kan bara beklaga att jag inte lyckades med det den här gången heller.

 

FOTNOT. TEXTEN PUBLICERADES 2011 I ANTOLOGIN "TIDSKRIFT FÖR CLASSISKA STUDIER".

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.