Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den erotiska estetiken ställer sig i vägen

Gertrud Hellbrand.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ALBERT BONNIERS
"Satyricon" är Gertrud Hellbrands fjärde roman.
Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN/ATLAS FÖRLAG

Gertrud Hellbrands fjärde roman kretsar koncentrerat kring dominans och underordning. 

Martina Montelius hade önskat att författaren skrivit en dubbelt så lång bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. För många år sedan blev en mycket ung vän till mig djupt förälskad. Efter bara ett par månader gifte hon sig med föremålet för sin kärlek. Han var lång och mörk, arrogant och självöverskattande. I tio år var de gifta. Han behandlade henne som avskräde. Den aspekten av historien förvånar mig inte; vi är många som har levt med människor som behandlat oss som avskräde. 

Det som var så slående för mig var att mannen i fråga var så tråkig. Ja, han hade rufsigt hår och trasiga byxor, men så gott som varje ord han yttrade var tråkigt. “Jiddrar du?” och “Vi drar” var nästan det enda han sade. Hur kan man vara så förälskad i någon som aldrig yttrar något som inte är absolut förutsägbart? 

När jag läser Gertrud Hellbrands roman “Satyricon” kommer jag för första gången på länge att tänka på den mannen. Inte för att boken är förutsägbar – det är den inte. Men för att den handlar om samma sorts man, och om samma sorts relationer. Relationer som bygger på den humorlösa erotiken. 

 

LÄS MER – Aase Berg: Gertrud Hellbrand är galet bra på att gestalta empatistörda utbölingar

Vacker och mystisk

Nyskilda Olivia återförenas med ungdomsvännen Renée i dennas hus på landet. Renée, vacker, mystisk och förförisk, har skrivit en avhandling med titeln “Satyricon”, om “den animaliska glädjen i att sjunka”. Bokens och avhandlingens titel blinkar också till Fellinifilmen Satyricon, inspirerad av Gaius Petronius bok, om erotisk maktkamp mellan män.  

Renée lever i symbios med sin ett år yngre bror Rufus, också han vacker och mystisk. Samt farlig, det säger alla. I ungdomen hade Olivia ett omvälvande förhållande med Rufus, och upptäckte tidigare okända aspekter av sin sexualitet. När de möts igen finns spänningen mellan dem givetvis kvar. 

Romanen är mycket välskriven. Ofta under läsningen tänker jag att Inger Edelfeldt äntligen fått en värdig arvtagare. Det finns ett släktskap i berättelsens och språkets förtätning, i de smygande förloppen och precisa skildringarna av detaljer i utseenden och miljöer. 

 

LÄS MER – Nils Schwartz: Hellbrands "Veterinären" skildrar liv och död i stallet

Dominans och undergivenhet

Och i takt med att intensiteten mellan Olivia och Rufus trappas upp kan jag nästan förstå varför Olivia blir så hypnotiserad. Men bara nästan. Det som saknas är fördjupning av människorna jag läser om. Jag anar mig till att författaren varit så upptagen av själva mekanismerna i dominans och undergivenhet, och av den estetik hon så väl behärskar, att hon glömt att ge sina personer tillräcklig komplexitet. 

Ofta önskar jag att böcker strukits ned, men i det här fallet hade jag velat ha mer. Kanske rentav en dubbelt så lång berättelse, med plats för mer historia, fler tankar och större spännvidd mellan olika aspekter av varje individ. 

Det står hursomhelst klart att Hellbrand också efter sin fjärde roman är författare vars talang fortfarande kan utvecklas – kanske hur långt som helst. 

 

 

ROMAN

GERTRUD HELLBRAND

Satyricon

Albert Bonniers, 301 s. 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".

Läs fler texter av Martina Montelius här.