Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den enda vägens historia

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Katrine Kielos

referat (Expressen 16/1) av min artikel om Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-46 i Flamman är otillständigt. Jag har inte försvarat de våldtäkter som bevisligen begicks av Röda armén när den gick in i Tyskland. Jag håller tvärtom för troligt att en politiskt felaktig linje - Ilja Ehrenburgs hatpropaganda mot tyskarna, som visserligen fördömdes på högsta ort, men ändå fick visst genomslag - bidrog till sådana händelser. Att Gelfand själv varken deltagit i eller sett våldtäkter betyder självfallet inte att de inte förekommit. Men vad ska vi med personliga vittnesmål till om de inte tillmäts någon betydelse alls? Att Gelfand varken såg eller hörde något av en våldtäktsepidemi styrker väl inte precis Antony Beevors extremt höga och löst underbyggda uppskattning av 1,4 miljoner våldtäkter. Beevors version undergrävs också av seriösa historikers verk (Se till exempel Gennadij Bordjugows Wehrmacht und Rote Armee -Verbrechen gegen die Zivilbevölkerung på http://airo-xxi.ru/gb/statji/wehrmacht.htm). Men jag förstår att Kielos sätt att resonera om historia i allt eller intet-termer anses mera modernt än mitt, mera i linje med Levande historias malliga bannbullor.

I detta statligt

ledda renhållningsarbete är tydligen alla medel tillåtna. Kielos formulerar sig på ett sätt som gör att läsaren inte vet vad som är citat ur min artikel och hennes egen perfida tolkning av vad jag säger. Frasen "Hon bad om det" finns inte i min artikel. För övrigt är det uppenbart att Kielos gått in i debatt om en bok som hon inte har läst - och det är visst inte första gången. När jag tar avstånd från den enda vägens historia är jag dock i gott sällskap av till exempel Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja som i ett tal nyligen slog fast att "historia handlar aldrig om en enda sanning eller en enda tolkning" (Hufvudstadsbladet 15/12). Hans kollega, professorn vid Helsingfors universitet Olli Rehn, kritiserade på ett möte i EU nyligen skarpt de franska historielagar som förbjuder debatt om Förintelsen under andra världskriget, om det turkiska folkmordet på armenierna samt om kolonialismens positiva sidor. Att säga det är inte att glömma Röda arméns förbrytelser. Men vi ska heller inte glömma att det mest framstående offret som drevs till självmord av de röda horderna var - Adolf Hitler. FOTNOT: Stefan Lindgren är journalist, författare och översättare från ryska.